Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Februari 1942 - Margit Abenius: Klara Johanson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARGIT ABENIUS
vid sidan av den levertinska mittvägen. Av
dessa är Klara Johansons den finaste,
självständigaste. Kanske har det till och med mellan
de två kritikerna funnits något av en
fruktbärande antipati: de liknar varandra tillräckligt
för att en sådan ska kunna uppstå. Men K. J.
är en mycket mer avvikande och originell
personlighet än Levertin. Medan Levertin inte kan
tänkas intressera sig allvarligt för annan
litteratur än den som redan är litteraturhistoria eller
har utsikt att bli det, spanar K. J. alltid efter
de djupt ovärldsliga. Hon hör till de mycket
få svenska kritiker som har skrivit värmande
och eldande om litteratur. Med all sin
intellektualisering, sin stränga estetiska moralism är
hon långtifrån främmande för den humana
inställningen att en bok stundom kan vara till
för författarens skull. Hon tycker om böcker
som kommer till henne som "tafatta
främlingar" — i floden av litteratur kan hon inte
upphöra att spana efter en själ, en människa,
en röst. I en samtida karakteristik av
recensenten K. J. heter det att hon "fruktas, vördas
och hatas". Ett hedersamt omdöme.
Personligen förstår jag inte fullt det där "hatas".
Visst måste hennes lätta hån ha drabbat
dumheten och den tomma pretentionen ganska
svidande ibland. Men det är något så öppet och
sympatiskt också i hennes hudflängningar —
man märker otvetydigt att det bär henne emot
att göra illa. Det heter i en av hennes aforismer
på tal om en kall litteraturpsykologisk
upp-sprättning: "Sådant har ingen lov att göra
utan att blöda själv." I alla hennes recensioner
möter man något betryggande omutligt och en
blick som tränger till botten och till kärnan.
Jämsides med den positiva och generösa
kritikern K. J. attackerar då och då i
spalterna signaturen Huck Leber sin samtid i en
gycklares förställda skepnad. Över dessa
kåserier har genom åren naturligtvis fallit en del
damm, och personligen uppskattar jag denna
Klara Johansons fiktionskaraktär — en bland-
ning av satpojke och torrspirituell
kammar-sittare, uttryckande sig i barockt förställda,
vitsiga och spexiga vändningar — bara i små
doser. Men kvick och skarpsynt är gycklaren
Huck Leber: han profeterar om norsk-svenska
unionens snara fall, han yttrar vanvördigt att
Heidenstam genom att vända en lättfattlig
profil mot horisonten för utländska turister
fyller samma nationella funktion som renarna
på Skansen, han gör en strålande Ellen
Key-parodi i studien över den geniala
livskonst-närinnan Alwilda von Glückentrelf:
"Som gäst och husförestånderska i ryktbara
mäns hem vann hon det dagliga bröd och den
elektriserande själsnäring, utan vilka även en
härskarnatur har svårt att hävda sig. Under
dessa förhållanden hämtade hon ock stoff till
dessa själfullt genomglödgade böcker, vilka
ökat mänsklighetens förråd av biblar___"
Senare fortsätter hon den gycklarroll som
ligger för hennes temperament, och hennes
halvhumoristiska, vanvördiga attacker mot
tidningarnas anonyma "pennsoldater", mot "den
bottenlösa skolan", mot folkbildares bålstora
entusiasm har alltid visat sig väcka ursinne.
"Den ettrigt begåvade Klara Johanson", skrev
häromsistens någon, som väl hade känt salt
i sår. Ständigt är hon något slags enfant
terrible och förargelseväckande
renhållningsperson som håller exempelvis bokförläggare
varma (personer som troligen var mindre
garvade då än nu). Men ibland blir
missförhållandet för allvarsamt för att skämtets udd skall
räcka till. Något mörkare, mer skälvande
upprört bittert än K. J:s anonyma "Kringblick"
i tidskriften Hertha under första världskriget
kan knappast tänkas. Kval och vånda talar ur
dessa skarpskurna men med möda behärskade
satser, där skribenten förutspår en tid då den
primitiva styrkan kommit till herravälde och
det kvalitativa människovärdet fått vika för en
rent kvantitativ värdesättning av människoliv.
I ett annat sammanhang spår hon att mänsk-
114
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
