Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Februari 1942 - Margit Abenius: Klara Johanson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARGIT ABENIUS
Recensenten K. J. vandrar på tankens
luftigaste bivägar och upptäcker alltid sådant
som ingen har sett förut eller tänkt på, hon
skriver djupsinnigt om "nattens vanfrejd" i en
rationalistisk tid och om drömmarnas goda
gåva, hon strövar som gatudrömmare omkring
i städernas landskap och flätar in
naturiakttagelser av ett särartat behag, där naturen
på ett egendomligt sätt — som ibland berör
den som skriver detta en smula unheimlich —
förvandlas till konst, sceneri, skådespel.
Hennes baktankar är mycket ofta boktankar och
mitt bland respektlösa utmaningar träffar man
karakteristiker av Goethe, av Kierkegaard, av
Henry James, Emily Brontë, som är finare
tänkta och anderikare utsagda än hos någon
annan. Luftigt hånande drabbar hennes
kvickhet allt som kråmar sig tomt och pretentiöst,
men i nästa ögonblick skiftar fysionomien och
man ler över ett stycke av soligt urban humor.
Oefterhärmlig är klarhuvudets ambivalenta
reaktion inför mystikernas fromma släkte:
"Duperade är vi naturligtvis alla så fort vi
tänker, resonerar, bygger åsikter och ritar
ideal. Att höra oss disputera bör låta festligt
från högre platser. — Sanningen erfar vi
endast då vi med förbundna ögon och
tillstoppade öron stiger ned i den gemensamma
själen — den dunkla ort där mystikerna tror
att vi alla möts och blir ett. (Men o Gud, ett
sånt sällskap!)"
Här en aforism om stil:
"Finns här någon nybörjare som önskar ett
stilrecept, så har jag ett att bjuda, hämtat från
tyska cigarrettaskar: ’Keine Ausstattung! Nu r
Qualität!’"
En annan om sentimentalitet, en verklig
baktanke av en recensent:
"Med dina lidanden, o diktaryngling, kan
du inte göra figur. Vilken fattighusgumma som
helst med svadans gåva skall trumfa över dig."
Recensenten hånar de populära pessimister
som gör sådan lycka publikt och fortsätter:
118
"De tvättäkta pessimisterna känner man inte
till. De tiger in i graven."
Til syvende og sidst stiger ur den
ande-lätta boken ett självporträtt, om också av
föga materialitet — en ande, en intelligens,
en särbegåvning. "Vore det så fasligt att se
sin dubbelgångare? Jag tycker det vore en
smula sällskap?" Att recensenten saknar
åtskilliga dygder må icke förnekas. Hon äger
verkligen ett ganska betydande mått av
fräckhet och en tämligen enastående högfärd (men
ack, vad den ändå är storartad och vinnande!).
I hennes hållning till människorna finns det
hat och fruktan:
"Det har aldrig funnits någon
människo-föraktare (om inte bland djuren!). Attityden
är blankt omöjlig: man hatar eller darrar, det
är hemligheten. Min känsla för människor är
densamma som inför djur: jag är rädd för
dem, därför att jag hos dem anar ett slags
själ men en mig främmande."
Det är en mörk bekännelse, men har satsen
generell räckvidd? Man tycker sig 1941 ha
sett människoföraktets djupaste botten — en
värld som varken tanke eller fantasi kunde
ana på förhand.
Någon riktig like eller dubbelgångare har
inte K. J., men skulle man ändå drista sig till
att försöka bestämma arten av denna originella
begåvning inställer sig ovanifrån en enkelt
flärdfri definition: det är konsten att läsa
innantill, stegrad till snille. Klara Johanson är
i svenska litteraturen, liksom Virginia Woolf
är det i den moderna engelska, the common
reader, det vill säga the uncommon. Varken
mer eller mindre. Till läsgeni hör, såvitt jag
förstår, som första villkor förmågan att hålla
sig till vad som — exakt och ovedersägligt —
står på raderna: dilettanten känner man igen
på hans skarvande och diktande i det blå. Inte
mycket av det som står på raderna torde
;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
