Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Februari 1942 - Margit Abenius: Klara Johanson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KLARA J )HANSON
undgå läsaren K. J. med det nykterklara
verklighetssinnet, när hon fördjupar sig i
dokument och primärmaterial och suger ut den
kryddrika musten. Ingenting som verkligen
står där torde förvanskas inför "bokforskarens
vaket spanande och inåtvända blick". På en
gång analytiker och skulptör, väl också något
av målare med känsligt sinne för dagrar,
färger och atmosfär, tränger hon in i ett ämnes
huvudsaker och inte minst dess bisaker, och
konstruerar sedan med diktande inbillning och
med en myckenhet solida, mustiga, djärvt
vitsiga, ofta nyskapade ord sin vision, detta
i en form som är oerhört utarbetad, färdig
och glänsande klar in i minsta detalj, och som
ändå som resultat ger någonting mycket luftigt
och destillerat — själva den flyktiga ånga, det
lätta rus som är det genialas kännetecken.
Bakom Klara Johansons sparsamt publicerade
resultat ligger alltid djupgående och verkligt
systematisk forskning. Hon är en författare
som har tegat mycket. Det händer att sådant
lönar sig, om också inte i världslig mening.
Orden får kanske en säregen tydlighet och
glöd, när man bakom dem förnimmer ett rum
av tystnad och forskande grubbel.
Allt vad K. J. skriver har en talad karaktär,
och trots att hennes stil är så minutiöst
utarbetad och aldrig omedveten, lyckas den ändå
när den är som bäst genom något slags trolleri
bevara talets oefterhärmligt individuella och
slående tonfall. Om Goethes giftermål med
Christiane skriver K. J.:
"För tyska professorer är hon en punkt i det
antika livsprogram han enligt deras schema
skulle genomföra. Punkt eller ej, Christiane
var ett medelålderssymptom."
Man hör rösten. K. J:s författarskap är
i mycket hög grad konversation och själv har
hon sagt: "Det vill två till för att vara kvick.
Såtillvida är det lättare att spela fiol eller
skriva Divina Commedia." Konversation av
högt märke är det givetvis; K. J. aktar sig
noga för den grova oartigheten att hos sin
inbillade läsare förutsätta "en fattigare
inbillning och ett trögare intellekt" än hon själv
besitter. Luften i somliga av hennes essayer
kan bli allför förtunnad, det är något förstenat
över dem, men de bästa kan läsas hur många
gånger som helst — de måste ha någon mystisk
egenskap som gör att man för varje gång
glömmer stiliseringen tillräckligt mycket för
att vid nästa genomläsning återigen fängslas
för stunden av personligheten som har
förmågan att skifta och förändras, så att man
ibland hör gycklaren och den kärva cynikern,
ibland den fina och kloka stämman, ibland
malicen eller det karaktärsfullt
bottenhederliga. Det finns i Klara Johansons ur många
och lagrade ingredienser destillerade stilkonst
ett mått av gammal fin boktradition som gör
att man vill placera henne före franska
revolutionen, i gamla äkthumanistiska tider, då
ordkonst var värj konst. Men var i svensk litteratur
är det man har hört denna viga och fyndiga
språkkonst förut, med sitt kärliga förhållande
till språket, sin "hittlycklighet i ord" och sin
hederligt svenska melodi? Är det inte hos
hennes halländske landsman Olof von Dalin,
över vilken hon en gång har skrivit ett ömt
och förtjusande äreminne, titulerande honom
"kära skugga"? Den bondske Dalin,
"kåsörernas förste", synes mig vara en stilfrände
till den subtila 1920-talsessayisten. Är
iakttagelsen riktig må man väl ha rätt att tala
om sublimerad halländska.
Snille i konsten att läsa innantill torde inte
uppnås med mindre läsaren är ett
mång-strängat instrument med rik resonans. Som
läsare håller sig K. J. till texten, den skrivna
såväl som den oskrivna, men glöden, gensvaret
kommer ur instrumentet självt. Hennes
författarskap får sin originella prägel genom att
vara på en gång litteraturforskning och bikt
— intensiv, skyggt återhållen, fördold bikt.
Hennes essayer har den intima karaktären av
119
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
