Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Februari 1942 - Margit Abenius: Klara Johanson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KLARA J )HANSON
skrattade mycket, msr. Voltaire, och för hans
skratt skall mycket vara honom förlåtet."
Det upplysta vettets folk hyllas också i det
sirligt etsade äreminnet över
"mönsterhumanisten" Erasmus i sin bokcell, och i en
lantligare inkarnation i kåseriet om Dalin. "O rena
glädje, att bakom en förlåt tala till sin samtid,
att med förställd stämma tvinga mänskorna att
undrande lyssna!" heter det i det sistnämnda
lilla mästerverket av graciös pastisch. — Till
sist bör man inte förbise den roll som kvinnlig
intelligens och kvinnligt geni spelar i väljarens
urval. K. J. tycker om sina medsystrar, och
jag undrar om det på många håll i litteraturen
finns en sådan skala av skiftningsrika analyser
och träffande karakteristiker av kvinnligt geni
som i "Det speglade livet". I detta fall som
i andra är K. J. fragmentist, men följer man
drömmens uppmaning, lägger man sig ned
på knä och tittar noga, så ska man finna
att det verkligen lönar sig att lära känna
hennes kvinnoporträtt. Drömmaren och den
djärva, bräckliga pioniären Fredrika Bremer
är en upptäckt och skapelse av Klara
Johanson, men urvalet i övrigt har också intresse:
hon är bredare och generösare mot kvinnor,
där finns helgon, föregångskvinnor, blida
gentlewomen i en skiftande mängd.
Beundransvärd är studien över Malla Silfverstolpe.
Den är tungt skriven och invecklad, men när
man uppmärksamt har läst den till slut har en
falsk schablon krossats och en människa träder
fram som på samma gång är en tidstyp och
en representant för en viss söndersliten
människosort. Så sann och pålitlig verkar denna
skapelse att man tycker att den osäkra
beund-rarmänniskan Malla, som lidelsefullt längtade
efter att bli förstådd, genom den skulle ha fått
ro i sin grav. Essayen slutar:
"Om Jean-Jacques törs uppfylla sitt
skrytsamma löfte att på yttersta dagen inställa sig
för den högste domaren med sina Confessiones
under armen och utropa: Se här vad jag har
gjort, vad jag tänkt, vad jag är!, så kan Malla
Montgomery lugnt stiga upp vid hans sida och
räcka fram sina grå påsar.
Sannfärdighetspriset kommer att tillfalla henne, den andre
må nöja sig med ett diktarpris."
Bland enstaka diktare som betytt mycket
för läsaren K. J. må framför allt Kierkegaard
och Emily Dickinson nämnas. Om ingendera
har hon skrivit mycket, bara några få
suggestiva rader. En skygghet håller henne tillbaka:
det är ju ofta svårast att tala om det man
bäst förstår. Vidare gissar jag på Henry James
(som begåvningstyp), på Emerson och
Haw-thorne, den puritanske artisten, som K. J.
omnämner med en blandning av motvilja och
tjusat intresse. Som synes förekommer i
urvalet många amerikaner med drag av
puri-tanism — independent souls.
Men K. J. äger inte bara sympatiens gåva:
hon har också de mest våldsamt djupa
antipatier och försvarar alltid rätten att hysa dem.
En viss Friedrich Schiller hör inte till hennes
gunstlingar. "Å denne sparsamme och
energiske schwabare!" Racine synes hon inte heller
älska. Rousseautypernas vetenskapsförakt är
henne antipatiskt och hon tycker på det hela
taget inte om proletärförfattare. Djupt
oakademiskt står K. J. i ett synnerligen dubbelt
och hat-älskande förhållande till denna
världens akademiker och professorer, men de
lösaktiga individer som vänligt brukar kallas
"konstnärsnaturer" har än mindre hennes
gillande: hon kallar dem på ett ställe "dessa
halvgräddade varelser".
Läsaren K. J. väljer också bland klimat och
landskap i andlig mening. Den starka
höglandsluften bekommer henne utmärkt liksom
soliga vinterklimat, och bokcellens tystnad
passar henne. Ett citat:
"Som stimulus har Emerson knappast
vederlikar och helt visst ingen överman. Han verkar
som dessa snöblå och gnistrande vintermornar
som rullar upp för den ilande vandraren,
medan han kutar framåt med händerna knutna
121
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
