Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Februari 1942 - Tore Zetterholm: Den nya romantiken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TORE ZETTERHOLM
DEN NYA ROMANTIKEN
Årstidsväxlingarna inom litteraturen, den
ständiga böljegången, periodiseringen, är en
sällsam företeelse, begrubblad och omtvistad.
De cyniska påstå, att den alls icke existerar,
att den är en skapelse av sysslolösa
litteraturhistoriker; de svärmiska tro sig däruti höra
världshistoriens rytm, vingslagen av Minervas
fågel.
Sedd från en forskares torn kan förvisso
den andliga kulturen — liksom världshistorien
överhuvud — erbjuda bilden av ett kuperat
landskap, där dalar och kullar avlösa varann
i skön och harmonisk följd. Men varje
forskare, som lämnar sitt torn för att utöva en
närmare granskning, får pröva på den lika
fatala som oundvikliga erfarenheten, att det
vackra landskapet faller sönder i ett otal små
sprickor, raviner och bizarra knottrigheter, som
förstör harmonien och förskaffar forskaren
månget grått hår. Rationalismens tidsålder
befinnes innehålla idel romantik, romantiken
är bemängd med snusförnuft och realism,
klassicismen är formlös och naturalismen är
svärmisk, svart är vitt och vitt är svart, kullen
blir en klyfta och dalen blir ett berg — och
cynikern ler i sitt svarta skägg och säger: Vad
var det jag sa! Vad var det jag sa!
Vad som var sanning för den svärmiska
sparven, visar sig vara lögn för den cyniska
åkerråttan — beroende på perspektivet. Men
länge får inte åkerråttan behålla ordet. Nya
forskare bestiga tornen för att berusas av den
sköna synen, den böljande rytmen, suset från
de osynliga vingarna. Och luften genljuder
åter av dessa magiska ord — romantik,
klassicism, naturalism — tillhyggen i en
litteraturhistorisk fejd — eller symboler för kosmiska
lagar.
Mest fascinerande av dessa symboler är
romantiken. I växlingen av årstider är den
våren. Realismen är medelålders, världsklok
och däst, klassicismen går i gubbåldern med
stela, spattiga kliv, men romantiken är
ungdom och dans och örter i håret. I det sköna
landskapet är den en sannskyldig Floras kulle
med marmorstatyer bland träden och
näktergalar i törnrossnåren. För skalder är den ett
återfunnet Edén, ett förnyelsens vårregn; för
forskare är den farlig och förrädisk.
Blomdoften har förvridit huvudet på mången
stadgad litteraturhistoriker och gjort honom till
ett åtlöje, där han kom skuttande med gull vi
vs-kransar kring den skalliga hjässan.
Men krumsprången och blomsterspråket äro
honom gärna förlåtna, ty hans uppgift är
sannerligen inte lätt. Lika förförisk som
romantiken är, lika omöjlig är den att beskriva.
Ingen definition eller karakteristik kan fånga
dess väsen. Kritiker och historiker ha käbblat
i ett och ett halvt sekel om vad som menas
med romantik och romantisk. Ett slag var det
liktydigt med modernt, men sedermera blev
det en symbol för svärmeriet för allt gammalt.
En tid var dess förnämsta uttrycksmedel den
orimmade versen, men några årtionden senare
skälldes alla rimsmidare för romantiker. Ibland
124
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
