Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Februari 1942 - Tore Zetterholm: Den nya romantiken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN NYA ROMANTIKEN
oändlighet." Även denne "inverterade
naturalists" instrument brast sönder, när han
försökte tolka sin romantiska längtan.
Det kan tyckas som paradoxmakeri att tala
om romantik, när det gäller de svenska
proletärförfattarna. Det är också sant, att de ha
få beröringspunkter med "best-sellerskolan".
Flykten från vardagligheten stämmer i varje
fall inte som definition på deras dikt. Men
ändå anar man hos dessa inrotade stugsittare
en oro i blodet, som med viss rätt kan kallas
romantisk längtan. Kanske inte till exotiska
länder — men till en annan verklighet än den
"tingbelastade tomhetens".
"Vi har sagan, suset, stämningen,
overkligheten, tidlösheten. Vi har minnets diktande
öron, vi har bundenheten till förgångenhetens
landssorg — dess blidare namn är vemod. Vi
har skogstrollen och sjöarnas befriade glis och
istidens oerhörda ära ..." (Martinson.)
Det är inte en proletärförfattare från
tjugonde århundradets mitt man tycker sig höra,
utan en nyromantiker, en Atterbom eller en
Geijer. Och vem hade för några år sedan vågat
spå, att den ena efter den andra av den
naturalistiska skolans diktare skulle ge sig på att
skriva historiska romaner. Det är inte fråga
om opportunism, och man bör inte vänta sig
martialiska upptåg i Dumas’ stil. Trälen Holme
i trägudarnas land var säkert stamfader till
Lars Hård i det land, där guden är av papper
och vid anfordran kan inlösas med guldmynt.
Men vi ana ändå diktarnas längtan bort från
hyreskasernernas värld till Floras pittoreska
kulle, som skapats av saga och tradition.
Om orsakerna till uppbrottet komma
framtidens litteraturforskare att lämna besked. Man
kommer att dra fram kriget och Einstein och
oxfordrörelsen och priset på brännvin och
fläsk, beroende på om man tillhör den
komparativa skolan eller den marxistiska eller
någon annan underlig sekt.
Naturligtvis är en ond och besvärlig tid till
stor del anledning till att diktarna fly undan
verklighetens barska klimat till de
lycksalighetens öar, där inte censur och polisbetjänter
räkna versfötterna. Parallellen med
napoleons-tiden är ju redan vorden banal. Och det är
ingen ovanlig företeelse, att en författare sitter
med tom måge och kalla fötter i en vindskupa
och skriver om Sardanapals hov, där man
smörjer kråset med helstekta oxar.
Vår cyniske vän med det svarta skägget
muttrar kanske också något om
moderiktningar och konjunkturer på bokmarknaden.
Det är nog en synpunkt, som i alltför ringa
grad har beaktats av de lärda män, som bena
ut orsaker och verkningar inom litteraturen.
Hänsynen till vad som uppskattas, vad som
säljs, vad som är sista modet spelar, som ovan
framhållits, en viktig roll i fråga om den nya
romantiken.
Slutligen är att nämna den kanske viktigaste
orsaken till strömkantringen — litteraturens
egen böljegång. Om man betänker, att den
föregående romantiska epoken, nittiotalets,
föddes under en utpräglad fredstid, medan
den näst föregående såg dagen under
napo-leonstidens ofärdsår, känner man sig frestad
att tillerkänna litteraturen en egen rytm,
oberoende av tidshändelser och yttre
omständigheter. Bråkiga världshärskare må slåss eller
hålla fred, de litterära epokerna födas, mogna
och dö, lydande egna lagar likt årets tider.
3 BLM 1942 II
129
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
