Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Februari 1942 - Gunhild Bergh: Brev från Rom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUNHILD BERGH
kastat det en revision som minskat dess
omfång. Däri finnas givetvis longörer. I
synnerhet kan man som exempel på sådana nämna
de nyss påpekade historiska parenteserna, vilka
dessutom tyckas dubbelt onödiga, eftersom
Bacchellis styrka just är att genom sina
människobeskrivningar ånge tidens och rummets
karaktär så förträffligt att extra påpekanden
ej behövas. Men som helhet tagen är denna
mäktiga sekelskildring mycket lättläst och
utomordentligt roande. Den är också verkligen
en roman. Flertalet moderna italienska böcker
som kallas romaner äro det ingalunda utan
snarare några löst till varandra fogade kapitel,
som var för sig är en ofullgången novell.
Bac-chelli är född berättare. Han har en sådans
outtröttliga fabuleringslust. Han har mycket
stora kunskaper inte bara i allmän och lokal
historia, framför allt då beträffande de sociala
strider som under decennier skakade just den
del av ferraresisk landsbygd där
generationerna Scarcerni leva sitt liv, utan också i
folklore och hantverk och jordbruk. Han har den
lust att ur fabeln dra ut en sens moral som
likaledes hör till en epikers egenskaper.
Bac-chelli nöjer sig ej med att vara sic et
simpli-citer författare. Han är, det betonar han själv
gärna, "un italiano integrale". Vad han ger
med "11 mulino del Po" är främst en lovsång
till den italienska rasens sundhet, godhet och
styrka. Han vill med sin nära anslutning till
historiska fakta reagera mot den
erotisk-biografiska litteratur som nyss var den
förhärskande i Italien. Men han vill också skänka
sitt bidrag till den strävan att "lära känna
Italien" som framträdde i italiensk litteratur
genast efter enhetsverkets fullbordan, men som
under senaste decennium, genom fascismens
inflytande, blossat upp igen och med långt
högre och starkare låga.
Det direktaste beviset för detta nya
hävdande av Italien är Giovanni Papinis "La mia
Italia", vilken även italienare finna gå väl
långt i sin iver att variera Giobertis tes om
italienskt primat i Europa. Hans bitterhet
gentemot oliktänkande framträder dock ännu
mycket starkare i hans till dato sista bok,
"La corona d’argento", vars svidande
vidräkning med bristande samhällskänsla framför allt
vänder sig mot italienska diktare och kritici.
Andra bevis äro dels biografier, som till
exempel den unge Angelo Antonio
Fuma-ROLAs välskrivna "Umanità del Tasso" eller
Maria Belloncis med rätta i Italien mycket
lästa och beundrade "Lucrezia Borgia", dels
de talrika reseskildringar som under tio år
vällt i en till synes ännu ej avtagande mängd.
På sjuttio- och åttiotalen tävlades om att i
roman- och novellform presentera den egna
landsändan för de nya landsmännen från andra
delar av kungariket. En tävlan som förvisso
ej varit utan betydelse för att till varandra
närma individer som nyss ej kände sig höra
samman. Numera är det väl fortfarande en
och annan som fortsätter på den vägen (som
till exempel Nicola Moscardelli), men först
och främst har det blivit bruk att inte längre
hålla sig enbart till födelseorten eller
-provinsen utan i stället resa runt Italien och sedan
berätta för varandra om dess "härligheter",
för att låna titeln på en av de böcker som
sålunda tillkommit, nämligen Carlo Emilio
Gaddas "Le meraviglie d’Italia".
Vad historien är för Bacchelli äro italienska
städer för Cardarelli, romerska gator och
kyrkor för Rodolfo de Mattei, egna som andra
länders seder för Emilio Cecchi, den fattige
italienarens vardag för Corrado Alvaro. Det
har sagts att många av dessa reseböcker berott
på sin författares medvetande om att ej kunna
i exempelvis politiska ting längre tala så öppet
som vederbörande vilja. Men syftet torde, som
i fråga om "Il mulino del Po", främst vara
dels att reagera mot en föregående periods
alltför ideliga sj älvbiograferande, dels, i
enlighet med en ofantligt stegrad nationalkänsla,
132
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
