Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Februari 1942 - John Hayward: Brev från London
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHN HAYWARD
berättelser och studier i Penguins "New
Writ-ing", i synnerhet i den serie med olika
medarbetare som heter "The Way We Live Now",
samt i "Shaving Through the Blitz" av
Fan-faklo, pseudonym för den begåvade unge
kritikern G. W. Stonier i The New Statesman.
"This Above AH" av Eric Knight, som jag
inte hört talas om förut men som i likhet med
J. B. Priestley är en ståndaktig yorkshireman,
har av en del entusiastiska recensenter
rubricerats som krigets första "stora" roman, men
för min del tycker jag inte den är mera än ett
stycke god skildringskonst, som förklätts till
roman och som förtäljer om hur vardagliga
människor reagera inför bomber och dåliga
nyheter. "Kraftfull" är älsklingsepitetet bland
de okritiska beundrarna av denna sorts böcker,
och det kan mycket väl tänkas att boken kan
förefalla "kraftfull" för en lättjefull läsare,
som inte ser bortom ordens ytliga värde in
i författarens själ, som det är språkets uppgift
att ge uttryck åt. Men jag kan här inte, som
i en äkta "krigsroman", till exempel i Blundens
"The Undertones of War" (1928), finna några
uttryck för en intellektuell inställning eller ett
emotionellt komplex som direkt är förbundet
med eller bestämt av kriget. Och som jag redan
framkastat tror jag inte att man bör vänta sig
att finna dessa egenskaper i vers eller prosa
under det nuvarande stadiet av vår
krigserfarenhet. En allvarlig läsare har mycket
lättare att upptäcka denna brist på
sammanhängande tanke och känsla i en mycket mindre
men åtskilligt ambitiösare skönlitterär essay —
Charles Morgans berättelse "The Empty
Room". Miljön är här en engelsk herrgård,
vars ägare är en man som misslyckats i sitt
äktenskap och som får en chans att rädda det
under hösten och vintermånaderna 1940 efter
Frankrikes fall. Författarens karakteristiskt
sublima tema — alltför imponerande, det måste
erkännas, för en så liten duk — är männens
och kvinnornas — liksom även nationernas —
förmåga att pånyttfödas genom nederlaget.
Även bortsett från det egendomliga och i mitt
tycke osannolika privata nederlag som drabbat
Morgans ofelbare överklasshjälte och som han
försöker sona — hans hustru har rymt från
honom och blivit sköka — så har det mycket
större nederlaget med alla dess följder,
Frankrikes sammanbrott, framställts på ett
ofullkomligt sätt. Jag är övertygad om att detta
misslyckande måste bero på det omöjliga i att till
litteratur översätta ett komplicerat emotionellt
och intellektuellt ställningstagande medan ännu
de betingande faktorerna äro odefinierade och
ofullständiga.
Phyllis Bottome har i stället valt ett
mycket enklare ämne, som sex månaders
uppehåll i de svåra luftattackerna mot England satt
henne i stånd att betrakta i ett tillstånd av
relativt emotionellt lugn. Hon behandlar
fantasirikt och mycket gripande kriget på
hemmafronten ur en mindre aspekt. Hennes nya
roman, "London Pride", är historien om en
pojke och en flicka från Londons slumkvarter,
som bli kamrater i den svåra konsten att
genomleva blixtkriget, "the blitz". De äro levande
begravna i fyrtioåtta timmar och bombas
därefter ut från sjukhuset mitt i natten. Det är
en skärande och på samma gång fascinerande
bekräftelse, utan ett spår av falsk
sentimentalitet, på två barns livsvilja och självtillit. För
dem innebära brand- och sprängbombernas
fasor endast nya faror, ny spänning och nya
möjligheter. En sådan bok är, ehuru kort och
begränsad till sin räckvidd, ett övertygande
försök till tydning och samordning. Populära
och säkerligen mycket läsvärda romaner som
Angela Thirkells "Northbridge Rectory" och
Robert Greenwoods "Mr. Bunting at War"
äro i jämförelse härmed endast husliga dramer,
där kriget trängt sig in som en sorts obehaglig
nödvändighet, eller med andra ord, de äro som
gamla pjäser i ny utstyrsel och med en ny
uppsättning kulisser.
138
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
