Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Februari 1942 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
från en längre militärinkallelse i dramatisk
form. Han har avsiktligt velat undvika det
dramatiska i betydelsen av en handling som
gör det militära till blott en tillfällig
inramning åt en mänsklig konflikt. Hans
militärförläggning någonstans vid svensk-norska
gränsen våren till hösten 1940 gör inte anspråk på
att vara märkvärdigare än tusentals andra. Så
här hade vi det, så här ha de det, är vad han
velat säga med stycket. "Beredskap" är ett
dramatiskt verklighetsreportage i form av tolv
tablåer eller sketcher som givetvis
komponerats med blick för det anekdotiska och hj
ärtnypande och som fått en epigrammatisk
tillspetsning men som aldrig offra åt det billigt
tillrättalagda eller falskt sensationella. Man
tror obetingat på denna svenska verklighet och
på dessa mannar som med små och säkra
medel individualiserats till en provkarta på
svenska neutralitetsvaktare av årgång 1940.
Kamratskapet mellan karlar som i sin civila
gärning aldrig skulle ha kommit i intim
beröring med varandra är ju för den
människo-intresserade inkallelsens största behållning, och
Gunnar Ahlström har haft ögon och öron
med sig. Man skall förgäves leta efter ett
oäkta tonfall eller en felplacerad glosa i den
lilla gruppens vokabulär; stabsfurirens sirliga
adjunktskånska är tagen på kornet lika bra
som den obligatoriska lustigkurren Klangs
schlagerinterfolierade jargong och de trygga
bondpojkarnas sävliga förnumstigheter. Man
kan också säga att gossarna tego på rätt ställe.
I "Beredskap" finnas några tysta minuter, som
äro ytterst vältaliga. De enda tvivelaktiga
inslagen i persongalleriet äro de två
bygdeoriginal som spelas av Winnerstrand och
Winge, de verka för mycket gengångare från
Albert Engströms oscariska Sverige och höra
knappast hemma i ett stycke som är så fjärran
från "Svenskt skämtlynnes" beväringshumor.
Däremot accepterar man villigt de rara
invånarna i stugan, där gruppen fått sin
förläggning, och den vackert patetiska glimt man
får av livet i byn.
Alf Sjöbergs regi bör ha tillmöteskommit
författarens intentioner på det mest önskvärda
sätt. Den hade sin styrka framför allt i
personinstruktionen, som förvandlat Dramatens unga
skådespelare till tvättäkta soldater. De voro så
bra över lag att man egentligen hade
skyldighet att nämna dem alla. Det är endast av ut-
rymmesskäl som jag inskränker mig till de
mera framträdande rollerna. Olof Widgren var
mycket adekvat som den författaren säkerligen
mycket närstående studentfuriren och Georg
Funkquist gjorde en briljant studie av
stabs-furiren, den förnöjsamma ordningsmänniskan
som snabbt och effektivt finner sig till rätta
i alla livets situationer. Det kunde man
däremot inte säga om den olycksfödde
problemproletären Lindgren, vars dolska och
botten-frusna typ trovärdigt framställdes av Arnold
Sjöstrand. Tacksammaste rollen ur
publiksynpunkt hade Rune Halvarsson, en strålande
komisk naturbegåvning som man hoppas
Dramaten vet att ta vara på. Georg Svensson
Amerikansk rapsodi. Nya Teatern.
Stycken av ett mönster av Soya. Nya
Teatern.
Per-Axel Branner har haft den goda idén
att börja en serie utländska program,
sammansatta av diktuppläsning, sång, musik och
kortare teaterstycken. Början har gjorts med en
amerikansk rapsodi, där idén dock tyvärr i
viss mån förfuskades. Det var Amerika från
förra kriget som kom till tals, inte det
nuvarande. Dikterna av Masters, Sandburg och
andra var alltför välbekanta, likaså Eugene
O’Neills "Tran", ett av hans naturalistiska
ungdomsstycken. Varför kunde man inte ha
övervunnit bekvämligheten och presenterat
några av de nya skalderna och någon av de
nya dramatikerna, Odets eller Saroyan till
exempel?
"Tran" är ju en seen från ett
valfångstfartyg uppe i Norra Ishavet, sedan länge instängt
bland ismassorna. Besättningen gör ett tafatt
revoltförsök, men kuvas av kaptenen, för
vilken fyllda tranfat är tillvarons mening. Värre
har han det med sin unga hustru, som håller
på att mista förståndet: en elementär konflikt
mellan mannens värld och kvinnans, mellan
livsuppgiftens krav och livets. Någon poesi
finns det knappast i stycket, men väl ett
strupgrepp av realism. Carl Ströms kapten hade
röstresurser men inte den besatthet som
fordrades. Irma Christenson fick fram hustruns
instängda förtvivlan utan skrikig teaterhysteri.
Konfliktens slutliga tillspetsning är dock
egentligen för våldsam och övermänsklig att kunna
framställas.
147
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
