Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Februari 1942 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
Soya är en specifikt köpenhamnsk
dramatiker som svårligen låter sig exporteras. Han
har långvarig träning som bulevardjournalist
och den rad teaterstycken han producerat
under trettiotalet är sammansatta av
sensationsreportage, samhällskritik, kåserande
monologer och klatschiga sketcher. Han använder
sig gärna av en något filmaktig
montageteknik, varigenom han får fram slående
motsättningar och ofta ganska fantastiska effekter.
Han känner sina köpenhamnsmiljöer, alltifrån
det högre borgerskapet ner till proletärkretsar
och halwärld. Han besitter frispråkighet,
fränhet och gemyt; han är mindre lyrisk än
kollegan Abell, anstruken av sot och smink, med
teater och artisteri i fingrarna.
"Stycken av ett mönster", hans senaste alster,
är tvärsnittsdramatik, en lös händelsekedja
sammanhållen av ett tankemotiv. Är allt en
slump eller ingår varje tilldragelse i ett
sammanhang, ett förutbestämt skeende, som dock
är beroende av människans goda eller onda
vilja? Mönstret i stycket vill visa hur skenbart
tillfälliga och varandra ovidkommande
händelser griper in i varandra och omgestaltar
människoöden. Där är en tyranniserad
småborgarflicka som hotas av en abortprocess och
är nära att beröva sig livet; där är en
tilltagsen chaufför som försöker fula knep med
henne, en hygglig soldat som tar hand om
henne, en stadsadvokat som dövar sitt bättre
vetande med sociala sofismer, hans
försummade prydnadsföremål till fru, som läser
Huxley och har en ung karriärist till älskare,
en tokig advokat som ser sin kallelse i att
undandra människor den jordiska orättvisan.
Det hela är skickligt konstruerat och utformat
med ganska fräsch talang, det säger en del om
människorna och samhället, det har en riktig
tendens mot människooffrande rättsmekanik,
karriärism och kverulans.
Man kan dock inte säga att Nya Teatern
gjorde stycket full rättvisa och tog fram alla
dess möjligheter. Jag har tidigare sett det
på Stadsteaterns studio i Göteborg, där det
fick långt större pregnans och mera av den
oumbärliga köpenhamnska atmosfären. Tredje
scenen blev där styckets höjdpunkt med
Ludvig Gentzel maskerad och stiliserad som en
mycket känd diktator, vilket gav scenen
dubbelperspektiv och en djupare innebörd: det
världspolitiska dramat kom att anas som en
uppförstoring av småborgarhemmets. Den
stockholmska versionen blev bara ett enklare
revynummer med Carl Ström i pajasperuk och
lösnäsa. Även Törd Stål som stadsadvokaten
spelade revy och gjorde figuren till en torr
neurotiker i stället för en ihålig samhällets
stöttepelare med oljad pondus. Irma
Christen-son verkade för stark och sund att ge riktig
illusion åt sin roll och Helge Hagerman var
överdrivet fumlig och bortkommen; soldaten bör
nog ha mera av stillsam dansk klipskhet.
Kvällens bästa prestation var Gunnar Björnstrands
chaufför, som i sin fräckt självsäkra
världsvana förenade charmighet och stryktäckhet.
Branners regi förrådde bristande inlevelse
i stycket, märkbart även i en sådan detalj som
att advokatfrun fått "Eyeless in Gaza" i hand:
associationerna måste givetvis gälla den
tidigare Huxley. Utsuddade konturer, sketchartat
spelsätt och torftiga scenarrangemang
förminskade värdet av Soyas pjäs, men att teatern
överhuvudtaget uppförde den är ju en
förtjänst. Artur Lundkvist
Kid Jackson (Le corsaire) av Michel Achard.
Vasa-Teatern.
Till de vardagliga sällsamheterna höra för
åtminstone en del människor sådant som
sanndrömmar och förnimmelser att man i nuets
flöde av händelser plötsligt påträffar ett
avsnitt som man tycker att man redan en gång
upplevat. Dylika omkastningar av tidsföljden
ha alltid fängslat filosoferna och poeterna, men
de blevo riktigt på modet under trettiotalet,
sedan den engelske ingenjören J. W. Dunne
med utgångspunkt därifrån byggt upp ett
alldeles nytt tidsbegrepp, som gick ut på
ingenting mindre än att matematiskt bevisa
människans odödlighet. Till dem som läto sig
frälsas av Dunne hörde J. B. Priestley; han
tog upp tidsproblemet till behandling bland
annat i ett par mycket spelbara pjäser, av vilka
en om jag inte misstar mig bar den
signifikativa titeln "I Have Been Here Before".
Huruvida Michel Achards "Le corsaire"
bör sättas i samband med Dunne och Priestley
vet jag inte, i varje fall inbjuder den inte till
metafysiska spekulationer på fullaste allvar.
Författaren uppträder som illusionist och
trollar mycket skickligt men samtidigt högst
nonchalant med tidsbegreppen. Man skulle kunna
148
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
