Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Februari 1942 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
filmen sin egentliga styrka. På ett övertygande
sätt visar den vilken tragik, som kan ligga
bakom ett sådant desperat steg, och de inre
konflikter det kan medföra för en sårbar och
stolt natur. Här hade Karin Ekelund fått en
roll efter sitt sinne — liksom skriven för att
hon skulle få spela på det skygga och
hjälpsökande i sitt konstnärskap — och hon
genomförde den ypperligt i samspelet med Anders
Henrikson som "maken" och under hans säkra
regi.
Något otillfredsställande ligger också i
upplösningen, där steget tas på det för Ragnar
Josephsons dramatiska författarskap så
karakteristiska sättet från det djärva och originella
till det banala (och melodramatiska. För att
"gottgöra" sitt skenäktenskap måste den unga
kvinnan tillbringa en natt tillsammans med
den man hon formellt gift sig med! Det är
en underlig tro på vigselceremoniens magiska
betydelse, som ligger under detta slut. Men
samtidigt har filmens författare ansett sig böra
göra det hela mera tilltalande genom att
antyda en spirande förälskelse mellan den fint
uppfostrade juristdottern och den enkle
hamnarbetaren. Tillvägagångssättet är typiskt för
den blandning av söndagsskolemoral och
ofullgånget psykologiskt verklighetssinne, som
åstadkommit så många skönhetsfläckar i så mycken
hedervärd filmdramatik. Nils Beyer
Snapphanar. Åke Öhberg. Europa Film.
"Snapphanar" är ett svenskt försök att göra
en motsvarighet till de stora utländska
äventyrsfilmerna i historisk kostym. Försöket har
märkligt nog lyckats bäst i det rent tekniska.
Det är ingenting valhänt över filmens
ryttar-och stridsscener, man slåss och flänger lika
hurtigt och realistiskt som i Hollywood, även
om resurserna inte räckt till för kalabaliker
i den verkligt stora stilen. Miljöbilderna äro
historiskt trovärdiga (undantag: den onödigt
romantiska borgexteriören) och det
nordskånska landskapet fångas in i flera både täcka
och storslagna bilder. Fotografen Sven
Ther-mænius’ insats är överhuvudtaget den som
man mest reservationslöst kan ge sitt
erkännande. Manuskriptet är signerat av Karl
Ragnar Gierow, som säkert inte begär att det
skall tas så värst allvarligt. Handlingen är en
ren äventyrsberättelse och utmärks inte av
någon större originalitet eller förmåga till
dramatisk stegring. Hur snapphanarna genom
list lyckas stjäla en svensk transport är roligt
att bevittna men inte så roligt att det bör
upprepas två gånger till i filmen. Folk tycker
ju också att det är omåttligt roligt att se hur
starkt beväpnade krigare bli sövda av fredliga
tillhyggen som brödkaviar och träskor, men
så vansinnigt skrattretande är det inte att man
inte kan få för mycket även av den varan.
Den obligatoriska lilla kärlekshistorien har
man naturligtvis inte rätt att ställa några högre
fordringar på, dock kan man inte undertrycka
en stilla undran vad kapten Hellsings dotter
hade i fält att göra. Litet allvar hör också till
pjäsen, det koncentreras kring Edvard
Perssons gåsakarl till bonde, som har att utkämpa
en konflikt mellan Blut und Boden. Skämtande
och illmarig in i det sista måste han utlämna
sin son för att få ha gården i fred. Scenen
erinrar i sin inramning åtskilligt om slutet
i Mobergs "Rid i natt!", men sensmoralen är
inte lika befriande entydig. Frihetskämpen
som stupar får göra det som en hjälte, men
samtidigt är det meningen att man skall förstå
att gubben sedan han väl svurit svenska
kronan sin tro inte hade annat val än att offra
sonen. Jaja, alla människor äro ju inte födda
till hjältar, och för bonden kan gården vara
dyrbarare än avkomman. Det kunde ha blivit
en acceptabel tragisk upplösning, men inte
med Edvard Persson som den ena av parterna.
Han drar ner hela filmen till sin lågkomiska
nivå, och hans förmåga till tragisk inlevelse
stannar vid krokodiltåren. De moment av
allvar, de försök att anknyta berättelsen till nuet
som göras bli inte bara misslyckade utan även
direkt opassande i grannskap av den
perssonska triroligheten och sentimentaliteten.
Georg Svensson
En sensation (Citizen Kane). Orson Welles.
RKO Radio.
Den tjugusexårige teatermannen Orson
Welles har själv skrivit och regisserat denna sin
första film, i vilken han också spelar
huvudrollen. De övriga skådespelarna har han tagit
från sin teater i New York. Även om han haft
en ovärderlig medhjälpare i mästerfotografen
Gregg Toland så måste man säga att Welles’
debut som filmskapare inger respekt för att
150
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
