Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Februari 1942 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
är bara smidigheten, förmågan att underordna
sig det halvanonyma filmatiska uttrycksmedlet
som ännu så länge fattas. Georg Svensson
Farlig kvinna (The Flame of New Orleans).
René Clair. Universal.
René Clairs första amerikanska film efter
landsflykten har karaktären av ett sådant litet
nummer som en bortbjuden musikalisk
världs-berömdhet halvt förstrött spelar upp för att
göra värdfolket till lags. Den virtuosa tekniken
finns där, det spirituella föredraget likaså,
men hjärtat — om man nu skall använda det
ordet om René Clair — är någon annanstans.
För att han skulle få känna sig litet mera
hemmastadd har handlingen förlagts till
1840-talets ännu mycket franska New Orleans och
huvudrollen givits åt Marlene Dietrich, den
minst amerikaniserade av de emigrerade
europeiska stjärnorna. Filmen erinrar närmast om
Lubitschs Chevalierfilmer, den är romantiskt
ironisk och tar aldrig ett ögonblick sig själv
på allvar. Men de komiska situationerna äro
tämligen matta, och hade det inte varit för
Marlene Dietrichs illfundiga spel och
oförfalskade trivsel framför kameran och för
denna mjukt glidande, karesserande kamera
själv skulle man haft ganska tråkigt. Man
måste nu definitivt placera på svarta listan
filmer, där bruden eller brudgummen rymmer
fältet framför själva altaret. Publiken kan inte
längre bli delaktig av den uppståndelse som
ett dylikt tilltag väcker bland de uppträdande
men skulle otvivelaktigt få en angenäm chock
av att se ett brudpar tåga ut ur kyrkan.
Georg Svensson
Första gången jag såg dej (Penny Serenade).
George Stevens. Columbia.
Den stora lögnen (The Great Lie). Edmund
Goulding. Warner Bros.
Stora litterära verk bli alltid sämre som film,
men mycket enkla romaner kunna ibland via
filmen få ett välgörande tillskott av
verklighetstrohet. Filmproducenterna tyckas bekajade av
någon sorts kompensationsbehov. Beska piller
serveras med sockerhölje medan de riktigt söta
karamellerna få ett överdrag av fränhet som
gör dem njutbara för inte så barnsliga
munnar. Jag förmodar att Martha Cheavens roman
"Penny Serenade" är ganska svåruthärdligt
sentimental, men i filmen har tillkommit en
sådan redbar realism att man villigt
accepterar den rörande berättelsen om de barnlösa
makarna — trovärdigt spelade av Irene Dunne
och Cary Grant — som finna fotfäste i sitt
äktenskap först sedan de adopterat ett barn
och som då detta barns död hotar att riva upp
deras samliv återfinna varandra genom att
adoptera ett nytt. Det anmärkningsvärda med
filmen är att författare (Morrie Ryskind) och
regissör aldrig frestats att gå utöver detta enkla
program och införa bikonflikter. Hela den
mycket långa filmen handlar praktiskt taget
bara om ett vardagligt äktenskap med ett litet
barn som medelpunkt. Men när den är så äkta
och bra berättad i scener som naturligt växa ut
ur varandra bortfaller kravet på en hetsigare
handling, och man överlämnar sig tryggt åt
den som åt sin egen verklighet. Det är sant
att filmen innehåller moment som inte äro
ordentligt redovisade — särskilt brytningen
efter barnets död förefaller konstruerad —
men det väger dock lätt mot de många absolut
riktiga detaljerna. Genom sin vilja att ge
publiken något annat än den vanliga
verklighetsflykten är "Penny Serenade" i all sin
enkelhet ett mogenhetsprov.
Då är det mera tomt raffel i "Den stora
lögnen", som också handlar om ett adopterat
barn. Filmens förtjänst ligger framför allt i
samspelet mellan Bette Davies och Mary Astor.
Det var längesedan man såg animositeten
mellan två kvinnor spelas ut så praktfullt.
Georg Svensson
Din nästas hustru (They Knew What They
Wanted). Garson Kanin. RKO Radio.
Denna film är ganska betecknande för den
amerikanska filmens konstnärliga situation
i dag. Den är gjord av människor som
verkligen förmå uttrycka sig naturligt med filmens
medel. Pommer är producent, Garson Kanin
regissör. Den bygger på ett manuskript, som
utformats av den lovande dramatikern Robert
Ardrey efter Sidney Howards
pulitzerpris-belönta pjäs "The Knew What They Wanted"
(det enda originella med titelöversättningen är
att det inte finns någon hustru med i filmen).
Den hugger tag om ett stycke verklighet och
vidgår till och med sådana realiteter som att
152
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
