Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Februari 1942 - Från bokhyllan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN BOKHYLLAN
Det finns i "Krig och fred" ännu ingen
pacifism. Även om freden naturligtvis har
Tolstoys hjärta kan kriget bli en ofrånkomlig
nödvändighet, och han innesluter dem båda
med samma lugna och djupa andhämtning i
sin värld. Han har intensivt upplevt både kriget
och freden, han har erfarenhet. Denna
erfarenhet blandar sig med tidsavståndet liksom
livs-bejakelsen med vidsyntheten och åstadkommer
denna nästan unika förening av lugn och
skälvande liv som utmärker "Krig och fred".
Slaget vid Borodino är precis lika koncentrerat
liv som den sextonåriga Natasjas underbara
pratstund med sin mamma när de ligger
utsträckta bredvid varandra i gummans säng
bland alla kuddarna och bolstrarna. Den
beundransvärda jaktscenen och de grevliga
ungdomarnas besök i den gamle Ilagins gård,
hans balalajkaspel och hans feta hushållerskas
underbara dans är ögonblick av samma
intensitet som fransmännens intåg i det utdöda
Moskva, olycksbådande som i en dröm.
Det märkliga med bredden i "Krig och fred"
är egentligen inte själva stoffets rikedom, inte
detta att Tolstoy verkar att vara hemma på
alla platser och att ha iakttagit alla scener.
Sedan 1860-talet har vi ju blivit vana vid att
ofta finna en omfångsrik verklighetskunskap
i romanerna. Men vad som förblir ovanligt är
hans inre människokunskap och den
konstnärliga kraften i gestaltningen. Den kan
visserligen svika ibland, och det finns partier
som står som "omogna" och romanaktiga,
tecknade men ändå ofullbordade, bara
delvis pålagda med färg: Peter och hans långa
irrfärder bland frimurarna, furst Andrej och
hans äktenskap. Men så kommer å andra sidan
de många ypperliga bifigurerna plötsligt fram
och över dem alla reser sig de i detalj levande
bilderna av den åldrige Kutusov och den unga
Natasja, båda tillhörande det största i
tol-stoyansk människoskildring och båda omöjliga
att inte engagera sig i. Den gamle
överbefälhavaren skulle man som ung samtida blivit
imponerad av, förargad över och återigen ha
beundrat, den unga flickan skulle man lika
ofelbart ha blivit olyckligt kär i.
Naturalism blev ju beteckningen på en
litteraturströmning som i varje fall i Frankrike
sällan hade någon djupare kontakt med
"naturen". Tolstoy däremot är "naturalist" i egentlig
mening på samma sätt som Buffon och Linné
med den skillnaden att hans oerhörda intresse
gäller framför allt den stora del av naturen
som består av människorna och deras värld.
Naturen är Tolstoys uppfostrare, det är från
den han hämtar styrka och trygghet. En natur
med både isande vinterköld och ljuvliga
sommarbjörkar, med både småfåglar och hökar.
Tron på naturen är i "Krig och fred" en
enhetssyn, en stor balans som i ödmjuk vishet
accepterar livets blandning av ont och gott.
Ur natursammanhanget är det endast
människan, eller vissa människor, som i sin
själv-förhävelse, sin förblindade egocentricitet gör
försök att genom sin inbilska klokhet bryta
sig ut. Men ju mer deras utbrytningsförsök
ser ut att lyckas, vill Tolstoy säga, ju mera
omtöcknas de av sin självhärliga
maktberus-ning och ju mera avlägsnar de sig från
livets centrum. Och så sluter dem naturen
till sist i sin dödskramning och deras
omätliga framgångar är som om de aldrig hade
existerat.
Ända sedan "Krig och fred" kom ut har
kritiken, hur full av beundran den än oftast
varit, riktat en enstämmig och definitiv
anmärkning mot Tolstoy: den att hans objektivitet
svikit honom på en viktig punkt, i skildringen
av Napoleon. Kanske är det först vår tid som
kan förstå honom där.
Det är möjligt att Tolstoys tro på
"naturens" seger och Napoleonernas slutliga
undergång många gånger kan komma på skam under
tidernas lopp. Säkert är teknik, kall beräkning
och en orubblig vilja både farligare och
nödvändigare saker än han trodde, men hans fasta
förvissning att det av naturen är satt en gräns
för de mänskliga maktsträvandena och hans
vägran att om också bara för ett ögonblick bli
imponerad av maktviljans lysande och fräsande
meteorer är så djup, självständig och riktig
att den aldrig i princip kan vederläggas.
Livsfilosofien och den världshistoriska synen i
"Krig och fred" har fått en inre aktualitet
som den aldrig tidigare haft. Romanens båda
motståndarporträtt, det mästerliga av Kutusov
och det kallt genomskådande av Napoleon, har
blivit levande symboler.
Det som gör "Krig och fred" till något mera
än en "sällsynt levande" historisk roman och
ett stort nationellt epos är själva denna
livssyn, framsprungen ur ödmjuk vitalitet.
Knut Jaensson
155
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
