Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 2. Februari 1942
- Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
BOKRECENSIONER
Molnfödelse
ELIN WÄGNER: Väckarklocka. Bonniers
1941. 9:50.
Sista kapitlet i Elin Wägners nya bok börjar
med en sommarsyn från Tyrolen: i den tomma
luften över alptopparna ser hon en först
omärklig dimslöja bildas, tätna och växa till
ett moln. Molnluftiga, intiga ting som
skymmer solen. Moln, regngivare, för livet lika
nödvändiga som solens strålar. Den torra
sommaren 1941, när boken skrevs, ser hon från
sitt fönster i Småland åter och åter
"molnfödelse förgäves" — missfall, molnaborter,
hoppgivande ansatser till regnmoln som
upplösas utan att tätna till livets flöden.
Bildens budskap är dubbelt. Där är ett
semestersällskap som en kväll ute i en stuga
på landet, som en sorts sällskapslek, börjar
utforma föreställningen om hur den livsform
skulle vara beskaffad, som kunde lösa
problemet att övervinna både kriget och
vardagsmänniskans vantrivsel i kulturen. Den
lösningen handlar boken om — den vaga bild
som småningom alltmer tätnar. Och Elin
Wägner påminner där på ett sätt om
Oxfordrörelsen: världsproblemen sammanhänger
oupplösligt med den enskilda människans problem,
kan redas upp först när den dagliga
livsföringen reds upp. Men hon nöjer sig inte med
att människorna skall klara upp sina
mellanhavanden med människorna, skapa ett samliv
av kristallklar öppenhet och förtroende
människa och människa emellan — Elin Wägner
vill ha med naturen, jorden; inte bara det
kristallklara, men det dunkla, födande. Vår
synd är mot jordens liv, mot medväxter och
meddjur, inte bara mot medmänniskorna.
Djupast sett sammanflyter de båda i synden
mot det jordfödda, växande och blommande
i människan själv. Alldeles som abort är synd
både mot fostret och modersskötet. Det är
i grunden en och samma synd, det vill säga
brott mot livet, som yttrar sig i de en gång
skogbärande medelhavsländernas ökenblivande,
i de stora däggdjurens utrotande, i präriernas
mullstormar, i världskrigens milliondödar.
Förlåtelse, det vill säga hälsa, kan inte nås förrän
vi lämnat ohälsans väg. Tesen hör inte till de
vanligare i debatten om krigets orsaker och
stadsplanerna till morgondagens värld. Men
Elin Wägner hör nu inte till de vanligare.
Lyckligtvis står hon inte helt ensam. Det
finns ett andligt klanskap mellan Elin Wägner
och till exempel D. H. Lawrence — Harry och
Moa Martinson skulle kunna nämnas bland
många andra medlemmar.
Västerlandets sjukdom till döds —
mekaniseringen, den industriella effektivitetssynen på
livet, specialiseringen bort från jorden och
mångsidigheten — är samtidigt kvinnornas
avkoppling, genom ensidig maskulinisering av
arbete och samhällsliv. Också där gäller
molnfödelsebilden. Solen är den manliga principen,
molnet den kvinnliga; och en jord blott
behärskad av den manliga principen förbränns
till en öken.
Den patriarkaliska principen har helt
överflyglat den matriarkaliska, och samhällslivet
och kulturen har därmed blivit enkönade,
sterila, perversa. Och perversitetens kulmen är
det moderna totalkriget.
Det är främst industrialiseringen och
penninghushållningen som i västerlandet berövat
kvinnan de sista resterna av hennes
samhällsinflytande: husmoderns rang som
produktionsledare, som kärnpelare i storfamiljen och
storhushållet. Det gamla självhushållets
mångsidighet och starka rytmik — de olika
årstidernas koncentration av speciella arbeten
med därtill knutna fester — var också i och
för sig mer enlig med kvinnans natur. Den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 15:55:45 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1942/0172.html
