Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Februari 1942 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
var jordnära, livsnära — kvinnornas arbete
gick väl samman med deras funktion som
släktets förnyare. Den nutida klyftan mellan
arbetsliv och kärleksliv har blivit långt
djupare och ödesdigrare för kvinnan än för
mannen.
Med de tanketrådarna — som här blott kan
antydas — knyter Elin Wägner samman de
nutida privata problemen med
världsproblemen. Från vantrivseln i kulturen till
befolkningsfrågan, ungdomsmoralen,
jordförstörelsen och storkriget — till en samhörighet. Eller,
rättare sagt: hon visar vilken samhörig enhet
de bildar. Jag vet knappt någon annan
kulturkritiker som gjort det med sådan klarsyn,
klokhet, kvickhet och inspiration.
Tesen om sambandet mellan den
västerländska kulturens degeneration —
mekaniseringen och kriget — och samhällets maskulina
ensidighet verkar för mången överdriven.
Liksom den positiva komplementsatsen: att
räddningen ligger i återställandet av den kvinnliga
mänsklighetshälftens inflytande. Man har svårt
att ta det riktigt på allvar.
Men man kommer inte ifrån faktum: att
västerlandet liknar en tragisk barnkammare,
där av någon outgrundlig anledning pojkarna
ensamma fått bestämma lekprogrammet och
innehållet i det stora gemensamma
leksaksskåpet (flickornas små privatleksaker är inte
mycket att tala om). Ty både mekaniseringen,
organisationen för organisationens egen skull,
och först och sist kriget, är uttryck för den
manliga naturens önskningar — inte för det
allsidigt manliga, men för det ensidigt
manliga, det som är kvar sen man subtraherat
erotiken. Därför representerar vår civilisation
en avkönad manlighet, på en gång gubbig och
pojkig, olycklig och pervers som ett
koncentrationsläger.
Räddningen genom kvinnorna skulle betyda,
inte att de i lite större skala och lika villigt
som hittills infogade sig på anvisad plats i
männens företag, men att de fick inflytande
på själva målsättningen och värdesynen. Så
den blev uttryck för det kvinnliga
naturelementet: det livsnära, livsbejakande.
Detta är intet kvinnligt särintresse; det är
i högsta grad ett manligt och allmänmänskligt
intresse. Eftersom det manliga når sin egenarts
mognad och sin lycka först i kraftfältet med
det kvinnliga som motpol; och eftersom
manligt och kvinnligt tillsammans bildar det
mänskliga. Det ensidiga manssamhället blir
omänskligt.
Naturligtvis är det ogörligt att referera ens
huvuddragen i en så innehållsladdad bok.
Också själva stilen försvårar en systematisk
summering. Den typiskt wägnerska essaystilen
är aforismsviten (kvicka och skarpeggade
aforismer, som man ofta stryker för och söker
minnas). Tankegången skrider fram som en
symfoni, med ledmotiven återkommande i nya
variationer och sammanhang. Sådant är ämnets
vidsträckta art att bara två grepp vore
möjliga: det symfoniska eller den manliga
professorstilens torrlogiska systematisering. Man är
tacksam att den senare inte är den för Elin
Wägner naturliga.
Boken har dock ett stilistiskt fel: titeln.
Den vill vara alarmsignal, "Statt upp du som
sover". Men när det hela är en protest mot den
manliga maskincivilisationens urartningar —
varför då välja en skrälligt mekanisk artikel
ur denna samma civilisations arsenal — och
en artikel med så olustbetonat
associationsfölje?
Säkert har titeln inverkat dämpande på
spridningen. Vilket är stor skada på en rolig
och inspirerad bok med ett mycket väsentligt
budskap. En kvällslektyr som håller en vaken,
och ett idéinlägg som verkligen gör skäl för
det något missbrukade betyget: "Borde läsas
och diskuteras i vida kretsar."
Gunnar Beskow
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
