Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Februari 1942 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Detsamma kan inte sägas om oss
nutidsmänniskor. Den sökande ursprungligheten i oss
— som skulle kunna bilda grunden för en
skiftande kultur med rik sysselsättning för
anden — hotas från alla håll. För Martinson
i hans nya bok heter fiender a film och
äventyrsromantik. Han har gripit sig an med den
lika svåra som intressanta uppgiften att måla
själva den andetomma flackheten,
personifierad i de tre filmbitna ynglingarna Sven,
Håkan och Jöns från Kalköping. Med en bister
aggressivitet, som denna gång saknar den
martinsonska älskvärdheten, handskas
författaren med sina "hjältar", som mest av allt
påminner om figurer sådana som den
vanartige Conrad i sjuttonhundratalets pedagogiskt
moraliska litteratur, vilkas vanart brukar bli
så grymt och följdriktigt bestraffad. Också
Martinson tuktar med stor konsekvens sina
likgiltiga gossar genom att visserligen låta dem
komma i en hårdhänt kontakt med en "sotigt
plåtartad verklighet" på skeppet Hanna, dit de
rymt på stulna pengar, men däremot aldrig
tillåta dem att ett enda ögonblick uppträda
i någon fängslande eller spännande situation.
Så fort berättelsen hotar att bli
romanintressant bryter författaren av, och den exotiska
filmjaguar som Sven, Håkan och Jöns gett sig
ut för att söka visar sig till sist på det
snöpligaste vara obefintlig.
Jaguaren eller det jaguariska återfinner man
i stället hos Martinson själv — i stilens
blixtsnabba säkerhet i angreppet, i bildernas
skimrande ovanlighet och konsten att slita sönder
schabloner. Helt undgår inte författaren
moralistens öde att verka en smula tjatig, och av alla
hans böcker torde "Den förlorade jaguaren"
ha minsta utsikten att bli populär. Men ändå
har man en känsla av att det aggressiva och
manligt hårda draget inte är det minst
värdefulla i Martinsons begåvning. Man lär sig
mycket av denna sammanträngda bok. Hur
djupt som tidsanalys tränger inte den passus
där författaren jämför naturens gerillakrig,
där döden är utspridd och fördelad, med
mänsklighetens djävulska masskoncentrationer
av död i de moderna krigen! Samma
sjöfarar-liv som målades romantiskt suggestivt i "Resor
utan mål" är här återgivet med en mycket mer
asketisk konstnärlighet. Skada bara att
predikan och berättelse inte alltid smälter
organiskt ihop. Skildringarna är ofta utsökta i
detalj: eldarnas hårda yrke, mötet med
"vattenorgeln" London, männens samtal, deras
minnen av hunger och torpedering, havets
outtömliga syner, allt tränger läsaren inpå livet
med realism och musikalisk poesi,
stimulerande till eftertanke. Inte minst fängslande är
de individuella porträtten av skeppets präktiga
besättningsmän, så helt olika de hopplösa
filmynglingarna. Det förs djupsinniga samtal i
skansen om kvällarna. "Vem är det nu som
räknas vara den finaste av alla, på själens
och intelligensens område?" frågar en röst
i mörkret. Lång tystnad följer. "Sokrates, sade
slutligen Långe Löv, var en. Sedan finns det
tusen. Den bäste nu är Einstein"... Man hör
både tystnad och tonfall i denna tjusande dialog.
Så fångar Martinsons konst här som
annorstädes in de fina och spröda detaljerna, men
han har också en befriande förmåga att se livet
i stort under himlakupan. Liksom eldaren Långe
Löv förstår han att ge skansluften "ett
kännbart vibrato av livsgåta". Margit Abenius
Svensk jord
STEN SELANDER: Den gröna jorden.
Bonniers 1941. 6:50.
Till svenskens nationalkaraktär brukar
räknas något som kallas natursinne, naturkärlek.
Begreppet kärlek har så skiftande betydelse.
Går man till den svenska dikten skall man ofta
nog finna en naturkärlek av samma valör som
älskarens känsla för den åtrådda, omistliga.
Men går man ut i det svenska landskapet av
i dag, eller till exempelvis
sjösänkningsstatistiken, får man snarast intryck av att svensken
visar sin kärlek till naturen ungefär på samma
sätt som han älskar kräftor: genom måttlös
konsumtion.
Denna vår dubbla inställning hänger
naturligtvis samman med att vi lever så nära
nybyggartiden: känslan av obegränsade
naturreserver bortom bygden. Livet nära vildmarken
i ett glesbebott land skapar vanans behov av
viddernas frihet, men också vanan att betrakta
naturen som något man kan ohejdat hugga
löst på. Naturskyddet, landskapsvården, är för
genomsnittssvensken alltjämt en ny och
främmande tanke, vars stridsmän för en hård kamp
mot okunnighet och profithunger. I den för-
158
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
