Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. Mars 1942 - Kommentarer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOMMENTARER
är orätt. Man skall ej blunda för vad som är
dåligt men vad som är bra skall uppmuntras
och stödjas."
Frödingsstipendiet
Hjalmar Söderberg fick bara under ett år
glädja sig åt det ekonomiska och moraliska
stöd som Frödingsstipendiet innebär. Till hans
efterträdare ha nu studenterna korat Nils
Ferlin, ett rättvist val även med hänsyn till
att endast tre röster vid förra valet skilde
honom från segraren. Ferlin är en äkta lyriker,
en senfödd Lucidor, vars vagantpoesi är
dubbelbottnad på det rätta sättet. Hans dikters
viston har direkt vädjat till kompositörerna,
och Ferlins popularitet vore otänkbar utan
dem. På de otaliga lutsångarnas repertoar stå
Ferlins bitar i en klass för sig. På visans vingar
har än en gång stor svensk poesi burits ut
bland allt folket, det är Ferlins historiska
insats, som nu fått sitt första officiella
vedermäle. Det är ingen risk att det skall tynga
honom över hövan.
Det har sitt intresse att jämföra röstsiffrorna
från i fjol med årets. En påtaglig uppryckning
av studenternas litteraturintresse kan noteras.
1 fjol avgåvos sammanlagt 1 770 röster, i år
2 633. Av dessa tillföllo 1 299 Ferlin, det vill
säga nära hälften. På andra plats kom Harry
Martinson med 349, därefter följde Frans G.
Bengtsson 296, Gabriel Jönsson 261, Gunnar
Ekelöf 98, Johannes Collin 83 (72 från Lund),
Johannes Edfelt 75, Emil Zilliacus 60, Sigfrid
Lindström 22, Karl-Gustaf Hildebrand 15, Sven
Stolpe 10 och Vilhelm Moberg 7. Särskilt
glädjande är att Gunnar Ekelöf och Johannes
Edfelt, som i fjol hade respektive 8 och 4
förespråkare, i år fingo en resonans som
åtminstone något så när svarar mot deras lyriska
betydelse.
Stef an Zweigs självmord
Den 23 februari berövade sig den
sextio-årige Stefan Zweig och hans jämnåriga maka
livet genom att inta gift. De bodde då som
flyktingar i Brasilien, där de funnit en fristad
efter att ha prövat på den existens som
Remarque skildrar i sin sista bok,
"Vrakspillror". I ett brev till myndigheterna förklarade
Zweig att han tagit detta steg därför att han
och hans hustru kände sig för gamla att börja
ett nytt liv. Någon materiell nöd torde den
ryktbare författaren med sina goda
förlagsförbindelser i de länder som alltjämt ville veta
av honom inte ha lidit. Han misströstade om
att med krafterna i behåll få återse sitt
Österrike och det internationella Europa där han
känt sig hemmastadd, han dog av hemlängtan
till den värld som för var dag begraves allt
djupare i spillrorna. Stefan Zweigs tragedi är
en påminnelse om de intellektuella
flyktingarnas fruktansvärda situation. När det som här
gäller en berömd författare ge tidningarna
vittnesbörd om det skedda; otaliga lika
upprörande episoder inträffa dagligen utan att ett
rop av förtvivlan når ut till omgivningen.
Andra kämpa vidare med ofattbar tapperhet.
Må vi inte komma så långt i förhärdelse att vi
försmå att räcka en hjälpande hand när något
av dessa irrande öden korsa vårt eget.
I ett följande nummer hoppas vi kunna
införa en tillbakablick på Stefan Zweigs liv och
författarskap. Georg Svensson
182
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
