Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. Mars 1942 - Fredrik Böök: Heibergs visdom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HEIBERGS VISDOM
Själen är själv inte medveten om någon
brist. Han gör med gott samvete anspråk på
den himmelska saligheten. Till Sankt Peter
säger han:
Jeg har mig ærlig næret,
jeg aldrig har min Næstes Gods begæret,
gav Hvermand sit, erhverved ufortrøden,
har ingen Gæld mig efterladt ved Døden,
men tværtimod Formue.
Men diktens domedag faller förkrossande
över Själen. I första akten vägrar Sankt Peter
att släppa honom in i himmelriket: hans
kristendom blir underkänd. I andra akten
vägrar Aristofanes att släppa honom in i
poesiens och konstens Elysium: hans
förhållande till antiken, till Hellas och Rom, visar
sig vara lika ytligt och humbugsaktigt som
hans religion. I tredje akten vandrar Själen
gladeligen in i helvetet, och av Mefistofeles
får han lära, att han där kommer att befinna
sig i sitt ässe, i en platt och bekväm existens,
gom på det allra närmaste svarar mot det
jordeliv, där han trivdes så förträffligt. I fjärde
akten får han tillsammans med Mefistofeles
på trollkarlens svarta kappa, en gång brukad
av Faust, göra en blixtvisit på jorden för att
vid dödsbädden avhämta den store och
ryktbare skådespelarens själ — det visar sig att
även den hör helvetet till, kälkborgaren
befinner sig i gott sällskap med samtidsidolen,
publikums firade hjälte. I femte akten finner
Själen sig lugnt och belåtet till rätta med sin
plats i helvetet, med den uppgift, som där
väntar honom: att i all evighet bära vatten
till dana’fdernas kar, inrangerad i det stora
arbetslaget, som består av "pæne Folk" av alla
åldrar, stånd och kön. Dana’idernas rastlösa
kör klingar som sfärernas musik i hans öron.
Från jorden besvaras den av de efterlevandes
kör, som prisar den bortgångnes lycka:
Nu er han salig i sin Himmels Glæde,
han skuer ned fra Frihedslandet hist,
og skænker os, som her ved Glasset græde,
den blide Trøst: vi samles nok til sidst.
Kälkborgarharmonien är fulländad, i
avgrundsdjup ironi. Det hela är en leksak, och
ett mästerverk. Den radikala fördömelsen har
formen av ett frikännande utslag. Det djupa
föraktet tar sig uttryck i välvilligt bifall.
Det är inte Själens individuella liv, som
blivit undersökt, avslöjat och dömt. Hans
innersta hemligheter, om han eljest har några,
har blivit lämnade i fred. Själen är betraktad
som en atom i materiens massa, och på honom
har analysen utfört stickprovet. Domen träffar
hela det samhälle, den tidsålder, som han
tillhör; det är Danmarks andliga liv, som den
stränge kritikern nagelfar. Från den filosofiska
idealismens höga utsiktstorn betraktar Heiberg
sin samtid och den verklighet, som omger
honom: den är idéförgäten och själlös,
begreppsförvirringen, dumheten, fåfängan,
plattheten och gemenheten härskar där. Diktarens
kvickhet spelar som en strålkastare över detta
kaos. Den apokalyptiska komedien är
aristo-fanisk.
Aristofanes misskände på sin tid Sokrates
och tecknade en övermodig karikatyr av den
store mannen. Även Heiberg kan inte
frikännas från polemiskt överdåd och orättvisa.
Vrångbilden av H. C. Andersen är genialisk:
allt det löjliga, förargelseväckande, naiva i
hans självupptagenhet är skarpt belyst. Men
hans storhet är förbigången, och för hans
gripande mänskliga patos har Heiberg inget
hjärta. H. C. Andersens klena dramer hånas,
hans odödliga "Eventyr og Historier" berörs
inte med ett ord. Med en viss tillfredsställelse
antecknar man, att H. C. Andersen inte blev
Heiberg svaret skyldig. Ironien i "Den
flygande kofferten" är lika raffinerad som den
i "En Sjæl efter Døden".
Men ser man saken i stort, så kan man inte
beskylla Heiberg för småaktig bitterhet, för
ofruktbar negativism i kritiken av poesien och
poeterna. Han kunde hänföras och beundra,
och även H. C. Andersen blev till slut inga-
2 BLM 1942 III
193
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
