Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. Mars 1942 - Fredrik Böök: Heibergs visdom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HEIBERGS VISDOM
som den gjorde det hos Kierkegaard och i
’Paludan-Mullers "Adam Homo", i Schacks
"Phantasterne", ja, i H. C. Andersens humor.
Man skulle kunna kalla det för den modema
tidens genombrott, man skulle kunna säga att
det är den danska espriens födelse — det
attiska saltet, det fina leendet är alltid
tillstädes, lekfullt prövande, granskande,
modererande, även i det högstämdaste allvar, i den
lidelsefullaste känsla. Den romantiska
högfloden, som satte in med Johannes Ewald
och kulminerade i Schack Staffeldt,
Oehlenschläger, Ingemann, ebbar ut; Holbergs
sanningskära cynism träder åter i dagen, men den
är nu befruktad av poesien, av fantasien och
stämningslivet. Denna syntes är Heibergs
visdom, andan i hans kritik. Den härskar
suveränt, när han drar upp gränsen mellan det
evigt giltiga och det förgängliga hos snillet,
när Mefistofeles säger om poeterna: "deres
Værker er bedre end de selv; — de gode
Værker tager Vorherre, — Personen sender
han os desværre". Det gäller inte bara på det
estetiska området, det behåller sin giltighet för
all mänsklig storhet.
Jeg tror, at den store Månd er han,
som blev et Redskab i Herrens Hænder;
men den Ild, som i hans Begejstring brænder,
er ej hans egen; kun inspirert
han lyder en Magt, han ikke kender;
og derfor, naar han har fremmet Maalet
som Middel, bliver han selv kassert;
men hans Virkning kaster man ej paa Baalet,
den bliver i Himlen registrert.
Og heri maa jeg Vorherre berømme,
thi kommer hans Aand i et usselt Kar,
hvi skulde han Karret ikke tømme,
naar til hans Plan det ham nyttet har?
Og heri vil alle som jeg nok dømme:
Af Person er Geniet gemenlig Nar,
forfængeligt, svagt, sig selv en Gud,
til det gode sædvanlig ej kapabelt,
og, sletter man Inspirationen ud,
som Menneske sjælden respektabelt.
Här har man den verkliga bakgrunden till
Heibergs kritik, som sovrar guldet från slagget,
hårdhänt hos H. C. Andersen, mildare hos
Oehlenschläger. Hans danska ironi har fått
sitt ryggstöd och sin grundval i Hegels
pan-teistiska filosofi, som ser all mänsklig strävan
som ett led i den gudomliga idéns
självutveckling, den är inte längre bara en lynnes- och
temperamentssak, den djupnar till en reflex av
historiens ironi, av tillvarons dialektik; bakom
det muntra skämtet ligger tankens allvar.
I den andan är det som Heiberg tumlar om
med den samtida kulturens företeelser och
låter sina pilar falla som ett stritt regn. Säkrast
träffar han sina mål bland gycklarna och
månglarna i den andliga odlingens tempel.
Teaterns flärdfulla och banala skenväsen är
temat i fjärde akten. Den store skådespelaren,
publikens ögonsten och idol, uppfattar allt
som roller; för diktverket självt är han blind
och döv:
Min bedste Død! Hvor kan du dog tro,
at man ved Teatret har Tid og Ro
til at sætte sig ind i det hele Værk?
När Döden invänder, att man väl bör kunna få
besked hos verkets skapare, svarar
skådespelaren, att poeterna inte har någon bestämd idé:
De fleste ved ikke selv, hvad de vil;
de erfare det først, naar de se vort Spil.
Det gäller kanske de dåliga poeterna, svarar
Döden, men inte de goda; skådespelaren
förklarar, att han föredrar de dåliga, hos dem får
han sina bästa roller. Har han verkligen aldrig
en egen mening? frågar Döden; och den store
skådespelaren blir eld och lågor, han utvecklar
hur energiskt och allvarligt han brukar
kritisera ett stycke på förhand, fördöma det som
höjden av uselhet; och så tillfogar han:
Men Stridighed var dog ej min Sag,
thi naar Stykket vandt Publikums Behag,
og jeg selv til Applaus i Rollen kom,
forandrede jeg ret gerne min Dom.
195
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
