- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XI. 1942 /
208

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. Mars 1942 - Sven Stolpe: Jacques Maritain och Léon Bloy

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

SVEN STOLPE

senare förblev för övrigt alltid hans intime
vän —, men ingenstädes fann han och hans
unga fästmö, vad de mer än allt annat sökte
och längtade efter: sanningen, filosofisk
klarhet, den avgörande och definitiva normen.
Bokens mest rörande sidor skildrar dessa
ungdomars förtärande hunger efter metafysisk
sanning, deras kval i den renanska
relativismens Frankrike. Redan som sextonårig kunde
den unge Jacques Maritain kasta sig omkull
på golvet i sin förtvivlan över att det inte gavs
några absolut vissa svar på alla väsentliga
frågor; hans förtvivlan endast steg under hans
studieår vid Sorbonne. Man skulle önska
svensk akademisk ungdom — bland vilken
man möter så sorgligt litet av verklig
intellektuell lidelse, verklig hunger att få de stora
problemen belysta och lösta — att ta del av
det kapitel, som heter "Au Jardin des Plantes".
De två ungdomarna, den franske medicine
studeranden och hans ryska fästmö, vandrar
en sommareftermiddag i Jardin des Plantes,
halvkvävda av sin malande inre oro. De
försöker formulera sin situation:

"Jag vill veta, om tillvaron är en
tillfällighet, en välgärning eller en olycka; jag
föraktar den resignation och den intellektuella
kapitulation, som vi ser så många prov på
runtomkring oss ..."

De vill inte vara med om en sådan komedi
som att leva ett liv utan insikt om dess mening.
"Jag var villig att acceptera ett smärtsamt liv
men inte ett absurt liv." Med barnslig iver
formulerar de sina satser:

"Detta liv, som jag inte har valt, vill jag
inte heller leva, om det skall ske i ett sådant
dunkel... Under inga omständigheter är
situationen möjlig att acceptera utan att ett
sanningens ljus faller över vårt liv. Om ett sådant
ljus är omöjligt, så är också livet omöjligt,
det tjänar ingenting till att leva."

De två ungdomarna enas till slut om att
obrottsligt och utan kompromisser följa den

skeptiska och relativistiska vägen — vart den
än för! De ville icke tillåta någon maskering
av sanningen. Hur ohygglig den än kunde
vara, skulle de modigt acceptera den.

Om de emellertid icke kunde nå fram till en
visshet, var självmordet den enda anständiga
utvägen: "Vi ville av fritt val dö, om det var
omöjligt att leva enligt sanningen."

I en tid, då en stor del av Europas ungdom
i brottsligt övermod kastar sanningen och blint
följer myten, är det dubbelt gripande att läsa
denna episod, om två ungdomar som hellre
vill dö än leva utan sanningen. Man känner
utan svårighet igen det passionerade tonfallet
i detta kapitel — det är den franska kulturens
egen heta andedräkt.

Lösningen kommer. Rai’ssa Maritain ger
följande enkla formulering: "Det var då som
vi genom Guds nåd fick möta Henri Bergson."

Bergsons betydelse för denna generation är
för välkänd, för att den här skulle behöva
analyseras. Han betydde för Maritain och hans
fästmö det första grundskottet mot den
relativism, som hotat att förkväva dem. De följde
tillsammans med Ernest Psichari hans
föreläsningar och diskuterade ivrigt sina
anteckningar. Rai’ssa gick också på hans seminarier
i grekisk filosofi och ger en rörande bild av
filosofen, omgiven av sina unga elever,
analyserande Plotinos. Genom dessa studier drivs
Rai’ssa Maritain, denna varma, naiva, ärliga
själ, att själv försöka orientera sig i
Enne-aderna, och en dag under dessa studier händer
henne någonting märkligt:

"Jag satt på min säng och hade boken i
knät; jag hade kommit till ett av de många
ställen, där Plotinos talar om själen och om
Gud lika mycket som en mystiker som en
metafysiker — då gick som en stöt av hänförelse
genom hjärtat på mig; och ögonblicket därpå
låg jag på knä framför boken och täckte den
sida, som jag nyss läst, med passionerade
kyssar, medan mitt hjärta fylldes av en
brinnande kärlek."

208

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:55:45 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1942/0224.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free