- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XI. 1942 /
216

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. Mars 1942 - Teater och film

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

TEATER OCH FILM

PÅ livets botten av Maxim Gorki.
Blanche-Teatern.

En ryskfödd teatervän med artistnamnet
Jura Tamkin bär det konstnärliga ansvaret för
Blanche-Teaterns framförande av den unge
Gorkis dramatiska mästerverk. Han har för
ändamålet gjort en ny översättning, som
klingar naturligare och genuinare än de
tidigare svenska, och han har redan genom att
slopa den först av Reinhardt lanserade
benämningen "Natthärbärget" till förmån för det
ursprungliga namnet "På livets botten" markerat
att han velat avlägsna de övermålningar som
småningom kommit att skyla grundtexten.
Stycket lånar sig ju villigt åt allsköns
teaterexperiment i den expressionistiska och
symbolistiska genren. Tamkin är att döma av
programförordet inte oemottaglig för symboliken
och evangeliet i Gorkis drama, men hans
strävan har framför allt varit att återföra
dramat till dess rätta ryska miljö, och han har
såvitt en outsider kan bedöma lyckats
förträffligt häri. Dräkter, fysionomier och
dekorationer (av Harald Garmland) bildade ett helt
av etnografisk trovärdighet utan att därför
förlora något av tillfällighetens liv. Även
personinstruktionen följde realistiska principer.
Möjligen tillvaratogos de tillfällen till häftigt
agerande, som stycket erbjuder, litet för
omsorgsfullt. Det var en mycket högröstad,
stundtals något hysterisk föreställning.

Gorki har i "På livets botten" velat skildra
en mänsklighet i miniatyr. Att han valt
misären som dess villkor beror inte i första hand
på någon lust att göka sak med samhället.
Stycket har väl fått göra tjänst även som
revolutionspropaganda, men Gorkis avsikt är
långtifrån att utställa dessa människospillror
åt medlidandet och indignationen. Det är
visserligen dräggen som samlas på botten, men
dräggen är inte enbart besk, den har också
en fylligare must än själva vinet. Gorki
omfattar sina trashankar med något av samma

kollegiala sympati som Bellman sina
krogkunder och glädjeflickor, och fastän
färgläggningen och temperaturen är en annan hos
ryssen är det inte så mycket som skiljer den
ena diktvärlden från den andra. I sin
förnedring äro natthärbärgets människor befriade
från förtänksamhet och förställning och kunna
spela ut sina känslor, sin lust och sitt lidande
med praktfull öppenhet. Stycket förmedlar
också ett överväldigande intryck av naket liv;
den beklämning som den ruskiga miljön hyser
upphävs av denna vitalitet, och det verkar inte
som en paradox när mördaren och
falskspelaren Satin i sin extatiska monolog mitt i denna
avskrädeshög reser bilden åt människan i all
hennes höghet.

"På livets botten" frestar till uttolkningar
av vad Gorki egentligen menat utöver att
visa att människovärdet inte är något som är
beroende av individens yttre
levnadsomständigheter. Men den filosofi som kan skalas ut ur
pilgrimen Lukas’ underfundigheter om
illusionens värde och Satins bekännelse till
sanningens frigörande kraft blir allt ganska
grumlig och svår att sätta på en formel. Den
har mera samband med poesiens luftiga och
gäckande väsen än med rationellt tänkande.
Det sägs många förträffliga och minnesvärda
repliker, som var för sig rymma en djup
sanning, men Gorki skulle inte vara ryss om han
inte lät grubblaren behålla sista ordet.
Beundransvärd är dramats karaktärsteckning. Någon
handling i egentlig mening finns ju inte, och
dialogen irrar lika nyckfullt som figurerna
komma och försvinna från scenen. Men när
diktaren är färdig veta vi allt om dessa
människors liv och situation, oändligt mycket mer
än som uttalats. Blanche-Teaterns artister hade
också uppenbart levat sig in i rollerna med fin
förståelse. Om man underlåter att alls nämna
några av dem vid namn har man givit
föreställningen den bästa komplimang man kan ge.
Den uppvisade ett ypperligt ensemblespel i den
rätta ryska teaterandan. Georg Svensson

216

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 11:26:40 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1942/0232.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free