Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. Mars 1942 - Från bokhyllan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN BOKHYLLAN
STENDHAL (pseudonym för Henri Beyle):
De 1’amour. Paris 1822.
Jubileumsartiklar brukar vara tråkiga, både
att läsa och skriva. Det här ska inte bli något
bidrag till genren, fast jag upptäckte
häromdan att den 23 mars är det precis hundra år
sedan Stendhal gick ur tiden. Han tillhör serien
litterära löjtnanter i den franska
litteraturhistorien, sporrade som sjuttonåring sin häst
vid Marengo och följde Napoleon till Moskva
som krigskommissarie. Sina böcker skrev han
på gamla dar för att hålla nöden från dörren.
Att någon större apparat sätts i gång i Vichy
för att fira minnet av Beyle (Stendhal är
författarnamnet), som var skeptisk kosmopolit
och notorisk tyskhatare, är föga troligt.
Däremot kan det hända att en äldre tärd herre
i rannsakningsfängelset i Riom ägnar en tyst
minut åt sin ungdoms avgud. En av de bästa
studier, som skrivits över ämnet Stendhal, har
till författare — Léon Blum.
Med Sverigeintresset för Stendhal har det
varit klent beställt. Hakon Stangerup berättar
att "Le rouge et le noir" är så efterfrågad
i Danmark att den måste nytryckas ett par
gånger i decenniet. Båda Beyle-Stendhals
romanmästerverk, "Rött och svart" och
"Kartusianer-klostret i Parma" (med inledning av Levertin),
har bemötts kallsinnigt hos oss. Några nya
upplagor har det sannerligen inte varit fråga
om. Annars är Vilhelm Ekelund inbiten
"bey-list" tack vare Nietzsche, som höjde Beyle till
skyarna, och Anders Österling licentierade på
ämnet Stendhal i Italien. Böök slutligen "gör
ner" honom i Bonniers litteraturhistoria. Vilket
ungefär betyder att denne fine och bittre
författare kan hittas på samma hylla i paradiset
som Hjalmar Söderberg.
Innan vi börjar tala om ett av den franske
författarens utsöktaste arbeten, hans bok om
kärleken, "De 1’amour", en bön till sättaren:
placera "h" på rätt ställe i hans namn, efter
d, inte efter a. Då blir det, som det brukar bli,
Stendahl, den populäre polismannen och
stads-fiskalen, en förväxling, som till det yttersta
skulle pinat hans franske namne. Alltså:
Stendhal!
"De 1’amour" är ingen kärleksroman utan
presenterar sig som en kallsinnig utredning av
det knippe känslor och förnimmelser som i
dagligt tal kallas kärlek. Men hur författaren
indelar och exemplifierar och står i, så bedrar
han inte sina läsare: "De 1’amour" är en
förtäckt bikt. Men just dessa spänningar mellan
hjärta och huvud, mellan sorg och lidelse, som
vilja ropa ut sin smärta för hela världen, och
intellektet, som kväver skriken med siffror och
bevisföringar, gör denna bok till fascinerande
läsning. Jag är ständigt på min vakt —
bekänner Stendhal — av fruktan att komma med en
suck, när jag inbillar mig att jag noterat en
sanning. Ständigt får man också bevittna hur
de båda passionerna slår varandra på
fingrarna: sanningslidelsen och kärleken till
kvinnan.
Kvinnan bakom boken var hustrun till en
polsk general. Hon hette Mathilde Dembowsky
och Beyle hade träffat henne i Milano, där
hon enligt tidens sed höll salong. Den fete före
detta kejserlige förrådsförvaltaren med
potatisnäsa och oklädsamma polisonger (sådan såg
Beyle ut), som levde halvt landsflyktig i den
norditalienska staden, gjorde uppriktigt sagt
inget intryck på den förtjusande generalskan.
Hon slöt sin kalk för denna främmande
ollon-borre, och Beyle led ohyggliga kval, men
därigenom att det tog honom två år för att förstå
att det var likgiltighet och inte blygsel, som
gjorde att hon aldrig tryckte sin portnyckel
i hans hand, hade han under tiden rikliga
tillfällen att lägga sina känslor, skiftande från
extatisk hoppfullhet till svartaste förtvivlan,
under luppen. Hans dagboksanteckningar från
denna tid, som ligga till grund för den
slutliga redaktionen av boken, vittna om hans
minutiösa metoder. Man befann sig mitt i
4 BLM 1942 III
225
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
