Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. Mars 1942 - Från bokhyllan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN BOKHYLLAN
romantiken, men aldrig ett oklart ord eller
en svamlig jämförelse. Oavbrutet denna strid
mellan suckar och sanningar, som de senare
alltid vann.
Sin utomordentliga friskhet har "De 1’amour"
bland annat det faktum att tacka att Beyle
tillägnade sig tidens memoarstoff på ort och ställe.
Han väntade inte med att göra sina
annotationer tills han kom hem. Vad som helst dög
att skriva på, gamla konsertprogram, servetter,
papperslappar. "De 1’amour" skrevs till största
delen på spelkort, 300 à 400, som var lätta
att smussla med under pågående konversation.
Alla var väl inte trumfess, en del kapitel av
"De 1’amour" har förlorat i intresse, men
boken rymmer ett hundratal sidor som tillhör
den stora litteraturen. När man efteråt läser
denna smidiga, kvicka och klarögda prosa,
som med världens mest obekymrade min
avhandlar människohjärtats ömmaste
hemligheter, så är det ganska fantastiskt att tänka
sig att författaren är ett år yngre än Tegnér
och att "De 1’amour" planlades nästan samma
månad som den lundensiske skalden fick de
första impulserna till "Frithiofs saga". En hel
värld, ja mera, en hel epok, skiljer dem åt.
(Men denna skillnad skulle inte existerat om
Tegnér hade tänkt på att använda sin brevstil
i skönlitteraturen.)
Mathilde Dembowskys blyge men
skrivkun-nige beundrare var bara cyniker på ytan, och
det är tämligen obefogat av Böök att
karakterisera "De 1’amour" som en "planlös och
cynisk bok". Någon slags kortare handledning
i hur kvinnor ska bringas på fall har
visserligen Beyle författat någon gång, men inte
avsedd att publiceras. Det finns i Champions
stora femtiobandsupplaga av hans skrifter i
dagboksvolymerna särskilda fickor av linneväv
för de skabrösa sidorna, som inte häftats
tillsammans med boken. Men sådana skabrösa,
uttagbara delar för moralens väktare att frossa i
saknar "De 1’amour". Det är en kysk bok om
den läses utan förutfattade meningar.
Berömd är Stendhals teori om kärlekens
kristallisering, illustrerad med berättelsen om
salzburgerkvisten:
Om man besöker saltgruvorna i Salzburg och tar
en kvist, som vintern lövat av, och kastar ned den
i de döda schakten och sedan hämtar den igen, när
ett par månader har gått, då är den överlupen med
gnistrande kristaller; den allra minsta lilla
förgrening, inte större än foten på en talgoxe, lever av
en oändlig massa med miniatyrdiamanter, som blända
ögat. Det är omöjligt att känna igen den
ursprungliga grenen.
Kristallisering i min terminologi är den
verksamhet hos intellektet som går ut på att ur allt
tillgängligt material, som erbjuder sig, finna nya
förevändningar för att se föremålet för den ömma lågan
i fullkomlighetens dager.
Denna liknelse, som beskriver hur blodet
efter första chocken av ett sammanträffande
med den älskade rusar till hjärnan och klär
över hans eller hennes bild med en skimrande
skrud av blodkristaller, kunde inte gjorts mer
poetisk. Den är ett fynd. Men mera än ett
fynd. Något av en vetenskaplig upptäckt i den
deskriptiva psykologiens historia. Det behöver
inte sägas att salzburgerkvisten blir den
slagruta som med sömngångarmässig säkerhet
vägleder Stendhal genom människohjärtats
labyrinter. Stammande och suckande i Mathilde
Dembowskys salonger hade han upplevat
processen både fram- och baklänges. Det var
därför han med så inspirerad finess kunde
illustrera den sanning som så drastiskt
formulerats av Voltaire med orden att för herr
Padda finnes intet skönare på jorden än hans
paddmademoiselle.
Felet med Voltaire var att han aldrig älskat.
Han hade jämförd med Stendhal paddblod i
ådrorna. Denne hade tjänat sju år för Rachel,
innan han upptäckte lagen för kärlekens
kristallisering.
En cynisk läsare kan tycka att allt detta
prat om kvistar, saltgruvor och känslosvall är
bosch, som älskande personer i alla sekler
spritt omkring sig. I så fall är det tid att
påminna om att Stendhal är den förste moderne
realisten i fransk adertonhundratalslitteratur,
hyllad av den några år yngre Balzac som
mönster och föregångare. "De 1’amour" består
inte bara av suckar förklädda till paragrafer
utan är också rik på intressanta sociologiska
iakttagelser, gällande framför allt kvinnans
situation i det borgerliga franska samhället
efter Napoleon. Könen "kristalliserar" olika:
En kvinna, böjd över sin broderbåge, låter
fantasin oupphörligt kretsa kring den älskades person,
medan denne som galopperar i spetsen för sin
skvadron varje ögonblick måste tänka på vad han har
för händer; minsta lapsus och han åker i arresten f
226
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
