Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. Mars 1942 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
kommer en att stanna halvt förvirrad
— lyser det en sällsam stund när mörkret fallit tätast
som en visshet:
Människan är barren, löven,
mossan, gruset, som vi trampar,
fläkten som ger luften liv
och fjärran stjärnevärldars solljus.
Men hon är tillika något mera
något som ej markens ört kan fatta.
Hon är kampen mellan skilda världar,
spänningen i alltet som förtätats
inom mänskan
mellan jordisk hunger och en trånad att få offras
för en annan — för ett större.
I strofer, präglade av nonchalans och
melankoli, besjunger Ulla Olin skilda
tidsföreteelser, mörkläggning och bombning inte att
förglömma. Det är bitter verklighet som bildar
hennes stoff. Frågan är bara om hon förmått
överföra den till poetiskt bärkraftigt gods.
I "Omvärdering" tycks hon vända sig mot en
förment lösaktighet under mellankrigsåren:
O forna tiders vädersnurror,
spefåglar, sjuka gudar,
virriga standar och svindellösa stjärnor!
O djärva ryttarfärder,
yrande profeter, tomma händer,
rakt tvärtom och utan mening!
Hon menar att sådant var en fåfänglighet
och ett jagande efter vind och underkänner
därmed en hel generations strävan efter ny
livsorientering under en sällsamt splittrad och
beträngd epok. Det är onekligen att kasta ut
barnet med barnvattnet. Vad har då denna
författarinna att sätta i stället? En renare
verklighetsuppfattning, tyckes hon mena. Gott
och väl. Men den har — ännu åtminstone —
inte avsatt i poetiskt avseende hållbara resultat.
De angrepp hon gör mot prästerna —
"svartrockarna" i hennes terminologi — äro de
egentligen annat än vieux jeu? Sådana
dia-triber kan man verkligen avfärda med ett
leende. De röra knappast vid några väsentliga
frågekomplex. Då lyssnar man med betydligt
större intresse till det Ulla Olin har att förtälja
om "verklighetens idyller", nota bene då hon
ger lyriska uttryck för sin känsla och inte
degraderar den genom att kläda den i
knastrande torra, så kallade "nysakliga"
formuleringar.
En ton av panteism är genomgående i Liv
Tegengrens dikter, samlade i en volym med
titeln "Gräset sjunger". Hon besjunger de nära
tingen, gräsets tidlösa sång, människans
sammansmältning "med de tysta tingen i kvällens
värld". Hon förankrar sitt liv i sin egen världs
begränsning. Det är med säkerhet en äkta
upplevelse som ligger bakom dessa dikter, som
likväl inte uppenbara någon större egenart.
Men man kan ändå ha en viss behållning av
denna förkunnelse, särskilt sådan den ter sig
i diktcykeln "Vandring i ett förlorat land", där
författarinnan ger uttryck för sin tro att "de
väldiga systemen byggs upp på gräsets strå
och myrans vandring och sandens korn".
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
