Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. Mars 1942 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
desto djupare flyr hon in i en falsk idealvärld.
Den ständiga rädslan för att misslyckas gör
henne fumlig och tafatt, kommer henne att
offra sin kärlek för en osund martyrglädje
och imaginära framgångar på frälsningsarmens
musikestrad. Men till sist hamnar hon i
prostitutionen, och därmed har författaren bevisat
riktigheten av sin tes.
Naturligtvis har Carlberg rätt då han
hävdar barndomsmiljöns och uppfostrans
fundamentala betydelse, och han går grundligt till
väga. Varför Augusta och skolvaktmästare
Gren på var sitt sätt blivit familjetyranner,
söker han i sin tur förklara genom
tillbakablickar på deras förflutna. Och även om han
väl slaviskt följer gängse psykoanalytiska
schabloner, så förefaller han ändå på något vis
vederhäftig som psykolog. Men olyckan är, att
han renodlat sina exempel in absurdum, och
att han inte nöjt sig med att berätta och låta
de båda ungdomarnas öden tala för sig själva.
Genom att understryka sensmoralen med så
tjocka streck har han inte bara ohjälpligt skämt
romanens konstnärliga halt utan också förtagit
den all verkan som inlägg och samhällssatir.
Holger Ahlenius
Ögonblicken
VIRGINIA WOOLF: Ären. Översättning av
Ingalisa Munck. Bonniers 1942.
12:—.
"Ären" blev Virginia Woolfs sista stora
arbete, en omfångsrik roman om en engelsk
släkt ur den intellektuellt betonade delen av
överklassen och en engelsk kvinnospegel. Den
följer en noggrant utarbetad kronologi och
laborerar med en hel stamtavla av personer;
den har alltså ett längre perspektiv än hennes
tidigare samtidsromaner. Den innehåller också
kulturkritiska reflexioner och framför — om
man vill läsa boken så — några teser.
En av dem är att människorna inom det
samhällsskikt som Virginia Woolf skrev om,
och i synnerhet kvinnorna, har fått sina
lyckomöjligheter vidgade genom den förändring av
levnadsformerna som ägt rum sedan åttiotalet,
när boken börjar. Hon som närmast är bokens
huvudperson, Eleanor Pargiter, sitter då
berättelsen tar sin början, en vårdag 1830, instängd
i salongen i överstehemmet, och det enda hon
kan ta sig för är att sköta brasan, titta ut på
gatan, tända lamporna i skymningen och
besöka "sina fattiga". I "nuvarande tid", då
boken slutar (den utkom 1937), är hon en
gammal dam som rest mycket och genom sin
utveckling mot en öppnare livsstil vunnit en
viss personlig klarhet och harmoni. Från
ungdomens känsla av insnördhet är hon fri, det
kommer ofta till henne ögonblick när hon
känner en förbiglidande häftig lycka (starkast
efter en sovstund på dagen, då drömmens
fullkomliga befrielse ett ögonblick dröjer kvar hos
henne), och hon kan, om också med den
genomreflekterade tveksamhet, som Virginia
Woolf tillskrev de gestalter hon hade särskilt
intresse för, inordna tillvaron i ett mönster:
"Fanns det då ett mönster, ett tema, som
upprepades liksom musik — som man till hälften
mindes, till hälften anade... ett gigantiskt
mönster, som man då och då fick en glimt av?
Tanken beredde henne ett utomordentligt nöje
— tanken att det existerade ett mönster." Det
är lite av goethestämning, prismatiskt
sönderdelad, över denna kvinnas levnadsslut; och
förutsättningen för hennes utveckling ser
Virginia Woolf åtminstone delvis i den förändring
av kulturmiljön som ägt rum sedan den
viktorianska tiden.
Eleanor Pargiters brorsdotter Peggy är i
bokens sista avsnitt trettiosju år gammal. Hon
är en mycket framstående läkare, en skicklig
vetenskapare, och representerar en annan sida
av kvinnornas frigörelse; hon har kunnat
uträtta någonting som Eleanors jämnåriga inte
hade tillfälle till. Men hon är i stället illa
anfäktad av mellankrigsårens analytiska sjuka.
Både inför sina egna stämningar öch inför
människorna omkring sig är hon ständigt
tvungen att uppfatta sitt egentliga jag såsom
blott iakttagande; hennes egen kropp speglar
olust med en muskelirritation ilande utför låret,
och hon känner hur lustförnimmelsen vandrar
efter nervbanorna längs ryggraden när hon
får höra berömmande ord som hon sätter
värde på. Sina rika personliga expansionsmöj-
231
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
