Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. Mars 1942 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
eller i en ilande molnskugga, är Virginia
Woolfs huvudmotiv.
"Ären" betecknar genom sitt omfångsrika
ämne en utvidgning av det register hon
utnyttjade i sina tidigare samtidsromaner. Ur
konstnärlig synpunkt kan den kanske inte sägas
stå fullt lika högt som hennes bästa böcker.
Den har inte riktigt samma poetiska och
hemlighetsfulla fantasirikedom som "Orlando" och
är inte skriven med den befriat graciösa,
Ariel-liknande förening av klart konturerad
människokännedom och djupsinne, som finns i "To
the Lighthouse". Men den är ett betydande
verk av en bland mellankrigstidens mest
särpräglade författarindividualiteter, alltigenom
fyllt av hennes intelligens och spröda men
intensiva sensibilitet.
Översättningen, som måste ha varit svår, är
utförd med stor omsorg men saknar ibland
uttryck för den smula excentriska naturlighet
som, aldrig understruken och brukad endast
med fullkomlig konstnärlig behärskning, var
ett av de mest beundransvärda dragen i
Virginia Woolfs prosa. Thorsten Jonsson
En roman om Jesus
SCHALOM ASCH: Mannen från Nasaret.
Översättning av Gösta Olzon. Bonniers
1941. 14:—.
Kommer det någonsin att kunna skrivas en
sådan roman om Jesus, att den ger oss
illusionen av levande verklighet? I varje fall har
det icke lyckats för den polskjudiske
författaren Schalom Asch i hans grandiost anlagda
men i det väsentliga ganska förfelade
berättelse "Mannen från Nasaret". Asch har velat
framställa jesusgestalten i ett trefaldigt
perspektiv och till den ändan dels skrivit en
vidlyftig och föga originell ramberättelse om en
demonisk privatlärd, den antisemitiske
fanatikern Pan Viadomski, och en ung jude, vilka
bägge i en tidigare inkarnation (den förre
som hegemon för den romerska stadsvakten,
den senare som lärjunge till den i bibeln
omtalade rabbi Nikodemus) befunnit sig i
Jerusalem under åren för Jesu framträdande och
nu i romanen utbyta sina minnen, dels med
tvivelaktig pastischkonst konstruerat ett femte
evangelium, som uppges vara återfunnet av
Viadomski och ha till upphovsman ingen
mindre än Judas Iskariot. Hela denna apparat
är till intet gagn; ty vad författaren åsyftat
därmed, nämligen att ge en flerdimensional
bild av Jesu personlighet, det har han
ingalunda uppnått: hur han än ställer in sin
kamera, fångar han ingenting annat än ytan.
"Profeten från Galiléen", heter det, "var inte
alltid som en stormig sjö en vinternatt. Han
kunde vara lika blid och ljus som de
glittrande vågorna en solig sommardag. För den
förnäme och mäktige blev hans tunga ett
flammande svärd, för den fattige och olycklige
var den en källa till tröst och hopp." Detta är,
vad huvudpersonen beträffar, kontentan av
romanens psykologi, när den är som
fulltonigast.
I själva verket kan jag icke finna, att Asch
(utom i slutkapitlen, där de bibliska
scenernas väldighet och ofrånkomliga stegring
svårligen kunnat undgå att förläna också
återberät-telsen en art av storhet) givit oss något annat
än en mycket konventionell jesusbild, det vill
säga bilden av den "ädle nasaréen", sådan han
lever i många idealistiska hjärnors vaga
föreställning. Det är alltså ingen ny Jesus Schalom
Asch låter oss skåda, men det är heller icke
(med nyssnämnda förbehåll) det evangeliska
dramats gåtfulle protagonist, åskådliggjord
genom de verkningsmedel som stå en modern
romanförfattare till buds: vad som bjudes oss
är det bleknade avtrycket av en sentimental
kliché. Många av de ord författaren låter Jesus
uttala känner man visserligen igen från bibeln,
men genom sin kontrast till de loci communes
författaren ur egen fatabur lägger i Mästarens
mun bidra de endast att ytterligare framhäva
skildringens psykologiska torftighet.
Härmed är ingalunda sagt, att romanen är
alltigenom ointressant. Man har det bestämda
intrycket, att det kulturhistoriska i boken vilar
på en basis av mycket ambitiösa förstudier.
Vad författaren har att berätta om Jerusalem
på Jesu tid, om spänningen mellan sadducéer
och skriftlärde, om de romerska herrarna, om
judarnas hat och passiva motstånd mot det
utländska förtrycket, om folkets messiasdrömmar
och Barabbas’ nationalistiska aktivism — detta
233
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>