Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. Mars 1942 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
sammansmältning av romersk klassicism och
suggestiv modernism.
Moravia är otvivelaktigt en särpräglad
konstnär. Hans hållning är starkt intellektuell, med
en överlägsen oberördhet som förefaller bottna
i ett ömtåligt garderande av hans kritiska
integritet. Han intar ständigt ett aristokratiskt
avstånd till det skildrade, engagerar sig aldrig
direkt med sin känsla i framställningen. Hans
stil är utsökt behärskad och står genom sin
kyla i raffinerad motsättning till det drastiskt
blottande och orgiastiska i skildringen. Alltså
en marmorrelief med djärvt dionysiska motiv!
Hans ambition är att genomskåda, i första
hand människorna och därigenom i andra
hand samhället och ideologierna. Han är en
mästare i demaskeringens konst, vilken
underlättas genom ett drag av teater i
skildringssättet. Hans personer är alla skådespelare som
tror sig leva sina roller; deras demaskering
slår honom heller aldrig med den bestörtning
som så lätt utlämnar författaren åt läsarens
överseende nedlåtenhet. Hans framställning för
tanken till en strålkastare som sveper över en
seen, där händelserna på förhand står färdiga
att utspelas i den plötsliga belysningen.
Förloppet rullas upp utan avbrott, med omärkliga
övergångar från den ena personen till den
andra; de är alla aktörer på samma plan,
sedda i samma perspektiv från diktarens
kritiska parkettplats.
(Berättelsen är förlagd till ett mycket
italienskt Latinamerika, där generalen Tereso
Arango efter hänsynslös framfart blivit en stor
diktator. Hans främsta svaghet är kvinnor;
han vill segra i kärlek liksom i politik och
bedrar gärna sitt verklighetssinne med
sentimentala illusioner. Nu i femtioårsåldern är han
en ensam man, en smula trött på våld och
maktutveckling, och längtar efter mera
personliga känslor än dem statsfunktionerna
förmedlar. Markisinnan Fausta, en ung och skön
änka, lockar honom med på en fest i
societeten, där han mitt under alla
hedersbetygelserna får spela den tuppaktige gamle narrens
roll. Fausta är en förslagen kurtisantyp som
ämnar avvinna diktatorn de största möjliga
fördelar. Hennes sinnliga glupskhet gör henne
dock oförsiktig, hon avvisar sin sköne men
utfattige societetsälskare, men kan inte avstå
från att söka sensation i armarna på en robust
yngling vid golfbanan, vars brutalitet skänker
henne en förnedringens kryddade njutning.
Till intrigspelet hör att polischefen Cinco
vill visa sin oumbärlighet genom ett arrangerat
attentat mot diktatorns liv. Hans redskap är
polisspionen Perro, en människoföraktande
konspiratör; denne i sin tur använder sig av den
förkrympte Saverio, en överhettad revolutionär
svärmare, som under kaskader av
klasskampsretorik bereder sig att riskera livet för Saken.
Den sköna Fausta leker emellertid alltför
djärvt med generalen, blir avslöjad och
undgår hans vrede endast genom att ödet för
henne i attentatorns väg. Maskeradfesten
övergår i en improviserad begravningsakt där
diktatorn återvinner sin äventyrade värdighet,
på nytt en mäktig statsman som föraktfullt
vänder sig bort från sina nederlag hos
kvinnorna.
Som politisk satir får väl denna historia
anses ganska oskyldig, men den rör sig ju
onekligen på tabubelagda områden. Den
framhåller även tillvaron av en parasiterande och
utsvävande överklass inom diktatorns samhälle,
något som kanske kan inrymma en dubbel
tendens: dels kritik av regimen, men dels också
stöd åt tillämnade upprensningar. Denna sida
av boken bör dock inte överexponeras.
Framför allt är den ett litterärt verk, av allt att
döma ganska representativt för strävandena
inom den nya italienska litteraturen. Man tar
fasta på den samtidigt klara och konkreta
formen, den sammanpressade och strängt
kontrollerade intensiteten, materialets effektiva
stilisering, det drag av commedia dell’arte som
utmärker personer och förlopp. De statyrika
parkerna kring överklassvillorna framträder
med mycken åskådlighet; människorna är
sedda i sin fåfänga, sin skrytsamma, ofta
hjälplösa självhävdelse, och i sin sensualism,
vars häftighet gör dem till slavar mer än
härskare, alltifrån diktatorn till parkdrängen, från
den åldrade hertiginnan till kammarsnärtan.
Det är drag, typiska för italiensk litteratur,
som nu i förnyad gestaltning träder fram i
Moravias bok. Artur Lundkvist
236
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
