Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. April 1942 - T. S. Eliot: J. Alfred Prufrocks kärlekssång. Svensk tolkning av Gunnar Ekelöf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
T. S. ELIOT
tog på sin rygg emot all rymdens skorstenssot,
smög längs terrassen, tog så plötsligt fart,
men när den märkte att det bara var en mjuk oktoberkväll
slog den ett varv kring huset, sover snart.
Och visst finns det tid
för all gul rök som smyger sig längs gränder
och gnider ryggen mot var fönsterruta —
än är det tid, än är det tid
att ordna dragen som mot mötande man vänder —
än blir det tid att taga liv och giva liv
och tid för alla verk och dagar, alla händer
som på ens bricka lägger eller tar sina missiv —
tid nog för dig, tid nog för mig,
tid än för hundra övergivna positioner,
för hundra drömvisioners revisioner
innan jag dricker the med dig.
Kvinnorna i rummet, de komma och de gå,
pratande om Michelangelo.
Och visst finns det tid
att undra: "Skall jag våga? Skall jag våga?"
Tid att gå uppför trappan, tid att återtåga:
Mitt på min skult en nytänd månes låga —
(Folk säger: "Vad hans hår har fallit av!")
Jackettens snitt, min mycket höga krages skav,
kravatt och nål, allt rikt och enkelt efter smakens krav —
(Folk säger ändå: "Men vad han har fallit av!")
Skall jag våga
ofreda universum?
Gott om tid, på en minut,
för de beslut och motbeslut som en minut skall stryka ut.
Ty jag har känt dem alla, redan, känt dem alla,
känt alla kvällar, morgnar — aftnar med,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
