Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. April 1942 - Eyvind Johnson: Konstnärinnan Isabelle. Ur ett kommande arbete
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EYVIND JOHNSON
inte förlorat. Jag var en blomma som någon
kunde plocka, och det gjorde mig ingenting.
Han plockade den när han frikårsmässigt
stövlade över ängen Riga, och han stövlade i väg
med mig och färgerna blev liggande kvar
— färgerna jag hade i tuber; men färgerna
jag hade i min själ bar jag med mig. Linjerna
som jag hade på papperet blev hängande efter
som sjunkande löv på hösten, men jag bar
linjer med mig, de linjer jag en gång helt ska
nå. Vi stövlade genom Balticum och stövlade
kring i Ostpreussen, och där stövlades han bort.
Verolyg II och jag stövlade i Berlin och där
stövlade han bort och fick en annan uniform,
en brun. Och jag flydde till Paris och låg på
rygg på en soffa och kände hur Verolyg III
växte i min måge. Och det blev ett litet vackert
barn, Den blå gossen, Ignatz. Så hette han
efter min far, som var bildhuggaren Ignatz och
som förbannade mig för att jag for till Riga
för ingenting. Jag for till Riga för att jag var
sjutton år, därför for jag till Riga, och jag for
inte för något annat och jag hade ingen med
mig, men jag for till Riga för att dit far man
när man är sjutton år för att se om Riga har
färger och linjer, och det hade Riga. På kvällen
på gatan tog Verolyg mig i armen och var
manlig mot mig och luktade död och man, och
hans manliga stövlar trampade genom Riga
och en del av mitt liv.
Linje och spel
Hon anlände till Riga en höstkväll och hade
så mycket pengar att hon kunde ta rum på ett
pensionat. De talade mest tyska, men när hon
ville tala franska, som hon kunde bättre, så
gjorde de det med. Han blev skjuten i
Ostpreussen en sommarkväll 1931, i en by där
de sökte upp honom för att han pratat bredvid
mun när han var full, och så slapp hon stryk
den kvällen. Hon blundade för det och kände
färgernas och linjernas spel som en behållning
av alltihop. Hans kusin kom, och han var en
äkta Verolyg han med, den mest äkta med
stövlar. Han luktade man och trampade in
i hennes liv, och ett tag var han kommunist
men gick tillbaka till det gamla, det var stövlar
han ville ha. Hans röst var hög och skrällig
som om den förde sitt eget eko med sig, och
han var en man som ville kommendera fast han
inte alltid kunde. 1933 i februari for hon bort
från honom till Paris och bar en äkta Verolyg
med sig i sin buk. Hon betraktade sin kropp
och hon hade staffli och gick och tecknade
croquis. Allt hon gjort förr låg som vissna löv
bakom henne, hon var i en vinter som redan
glömt hösten och väntar våren. Den blå gossen
Ignatz, en äkta Verolyg till utseendet, var den
hon skulle fara till Polen med och visa någon
gång och kanske be om förlåtelse med därför
att hon for till Riga för så länge sen. Den blå
gossen som om några år skulle bära
sammetsblus och likna kungen av Rom eller en
parfymprins av Parma — den glömde hon ibland och
fyllde dukar med kludd, med färger, med
förtvivlan över att inte hitta de rätta. Hon klämde
ut tuberna på duken och målade med fingrarna
och med den utspärrade handen och smetade
ner sig i ansiktet när hon strök undan håret,
och det måste hon klippa bort fördenskull. Hon
kletade med de utspärrade, långa fingrarna,
och det var hopplöst och blev ingenting. Ibland
tyckte hon att hon skönjde en mening, en
fördold, i det, och hon ville locka ut ett ansikte,
men det blev ingenting. Det fanns där inne,
i henne och i tuberna och i duken, och hon
hade bråttom att få ut det, men det kom inte.
Då kunde hon växla stil och måla med fina,
långa penslar, stå på kyligt avstånd med hela
sitt våldsamma bedömande och sin förvirrade
kunskapsmängd mellan sitt öga och duken,
men det vart ingenting. Någon köpte på
spekulation, men det vart ingenting. Hon fick
några hundra francs, men det vart ingenting.
Hon fick teckna i en tidning, men det vart
ingenting.
262
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
