Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. April 1942 - Eyvind Johnson: Konstnärinnan Isabelle. Ur ett kommande arbete
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KONSTNÄRINNAN ISABELLE
Ingenting
Hon förstår inte hur det gick till. Jo, efteråt
förstår hon det. Flickan skulle gå med den
blå gossen till Invaliddomen och se på
Napoleons grav eller vad som helst, men gå ut, ut!
för fru Verolyg ville måla.
Hon stod framför stafflit och gjorde
ingenting, och efter en halvtimme eller kanske några
minuter eller flera timmar kom flickan upp
och kunde inte tala. Den blå gossen hade släppt
hennes hand när hon stod och tittade i ett
skyltfönster och stultat ut på gatan när bussen
gick förbi och ingen hann göra något.
Hon skrek. Hon kunde inte se ett staffli på
ett år.
W o die Zitronen blühen
Målaren sa att Picasso var på rätta sidan
och att don Miguel de Unamono råkade
befinna sig på fel. Don Ramån Gomez de la
Serna, som hon läst och som hon hört om —
hur han sittande på en elefant läst opp ett
långt föredrag om cirkuskonst på Cirque
d’Hiver i slutet av femte decenniet efter
Cézannes tidräkning och andra av Matisses
fulländning, visste man inget om. De
amerikanska författarna, så förklarade målaren,
framför allt den store amerikanska
verklighetsförfattaren, den rödhåriga och långa och smala
som i själva verket var kort och bredaxlad,
var på rätta sidan.
Om detta kunde hon inte veta något förut,
men plötsligt visste hon allt och vad som var
rätta sidan. Målaren meddelade att han inte
såg någon annan utväg än att helt vara på den
rätta sidan.
Hon gjorde hans porträtt, och det var det
första hon gjorde sedan hon fått veta vem han
var till sin kropp. Jag älskar dig, sade hon och
älskade honom verkligen i de ögonblicken och
försökte bita honom i örat, men när hon kände
sina tänder mot hans örsnibb, varm, nära en
fin åder, och tinningens mjuka pulsslag mot
sin kind försvann denna lust att bita, att trycka
samman käkarna och äga kärlekskraft i
munnen, och hon pressade i stället sina läppar mot
hans kind.
Han ville göra hennes porträtt, och när han
gjorde det såg hon vem hon var och vad hon
inte ville vara. Hennes ansikte försvann i det
allmänt polska. I fina linjer och mörkvarma
färger drunknade det som när en drunknande
drunknar i en målande mans föreställning, och
det som fanns kvar på ytan i verkligheten var
några linjer av hennes kropp.
Hon betraktade hans starka hals och
bestämda haka, hon såg hans kisande blick på
sig, och allt detta förenades: hans breda bröst,
hans kisande blick, hans fasta haka och hans
färger, hans violetthårda ögon där det fanns
fanatism innerst inne, djupt innanför hans grå
pupiller, och hakans energi, en energi att
använda att tragiskt dö med, i strid, under
skjutande, beslutsamt, i vilt glädjeoffer. Hon
ställde porträtten bredvid varandra och såg
att han vann. Jag är den större konstnärn,
tänkte hon fast, och samtidigt var hon blyg
och förkrossad av denna hemliga tanke — men
han är den skickligare målaren och tecknaren,
en stor, en färdig konstnär utan andra
möjligheter än att vara stor och färdig och dö.
Då gav hon vika och ville inte måla honom
mer, inte måla ansikten med uttryck i, inte
göra porträtt av någon.
Hon visste med ens vad som var den rätta
sidan. Hon kunde stödja sig på att den onda
makten styckat hennes land och styckat dess
invånare många gånger under hundratals år,
från Rurik till Djävulens ålderdom; och det
var samma onda makt som dödade målarnas
händer och ögon som målarnas händer och
ögon måste döda — som Goya försökte;
samma onda makt som Miguel de Unamono
tagit fel på och trott eller tvingats att tro gott
om eller tvingat sig att tro att den var en
nödvändig makt. På den rätta sidan fanns Picasso.
263
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
