Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. April 1942 - Eyvind Johnson: Konstnärinnan Isabelle. Ur ett kommande arbete
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KONSTNÄRINNAN ISABELLE
Hon visste ingenting bestämt; men det fanns.
Det sade att han varit en stor målare, och
det var en sanning när man stod och tittade
på några av hans dukar.
Ibland kunde hon sitta och komma ihåg
medan tevattnet kokade ur kastrullen så att
hon sedan fick köpa en ny, för den blev
sönderbränd i bottnen. Inne i ångan satt hon
och lät det komma ihåg sig. Han var alldeles
levande, men avlägset död. Hon hade inga ord,
men han var en bild som hon kunde tala högt
till om hon ville. Han var en levande man med
mannens lukt och buller, han höjde glaset eller
sneglade på duken och tog två steg tillbaka,
lade huvudet på sned och visste inte om något
annat än den hand som höll en pensel och det
öga som såg. Då längtade hon efter honom
cch ville ha honom tillbaka med hans vänliga,
frågande, uppskattande röst, även om hon själv
skulle utplånas som man tvättar ren en duk
med terpentin, tvättar bort den. Det var det
största offer någon mänska gjort. Hon tog
fram hans porträtt och avtäckte det och lät det
vara framme flera dagar.
Till slut tyckte hon att offret var för stort.
Hon sade det inte själv, men det andra inom
henne viskade att offret var för stort. Inte
heller för detta hade hon några ord på något
språk; men hon kom nära när hon sade:
Errlande, du var en stor målare ibland. Men
om jag kunde mer så skulle jag måla
annorlunda.
En man kom opp och sa: Jag vill köpa.
Det är inte mitt, svarade hon, men ni får
se på det.
Sedan de gallrat
Några av landskapen var stor konst, tänkte
hon och glömde honom för tavlornas skull och
såg på dem som om hon sett dem hänga i
Luxembourgmuseet.
Kamraterna sa att några var stor konst. De
uttryckte sig inte så; de sa att det var prima.
Hon såg att det nästan var stor konst,
åtminstone början till det stora, men hon vågade
aldrig säga det. Då skulle de fösa undan henne
med blickarna.
Det är stor konst, sa hon, men med en inre
reservation som gjorde henne ont.
Och hon kunde inte säga det två gånger.
Det är inte stort, sa hon. Det är inte så som
jag ser att det stora ska vara.
De förstod att hon sörjt för djupt och
klappade henne på axeln. Du måste ut i svängen,
Isabelle, det här går inte. Du grubblar för
mycket.
La Rue et Le Café. (Scènes de la vie
montparnassienne.)
I. Torrnål
Träden stod risiga på hösten. Diset släpade
över Seine och broarnas krympande och
försvinnande bågar. Av fina linjer reste sig
Notre-Dame. Kastanjerna hade fällt löven, många,
stora hade först blåst över gatan och samlats
i rännstenen där de sopats bort av regnen eller
av gatsoparna och körts i väg till
lövkyrkogårdarna eller spolats ner i kloaken med det
kalkiga avloppsvattnet. Vid kajerna låg två
pråmar. Bakom Notre-Dame stack en spetsig
kyrkspira upp ur Palais de Justice. Järngallren
kring kastanjerna var bredare streck och varje
träd var en fånge med en ekrad järncirkel som
skyddade dess rot mot Paris, som det hade
kring sin fot.
Ljud
Uppe i rymden arbetade en flygmaskin
tungt; métron mullrade under Seinen; över
Pont Saint-Michel gungade en buss tungt och
svängde ner längs kajen.
II. Olja
Färgerna var silver, bleu-gris, försvinnande
grönt, blankt lacksvart, skrovligt brunt.
2 BLM 1942 IV
265
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
