Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. April 1942 - Fredrik Böök: Nytt om Stagnelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FREDRIK BÖÖK
villrådig, eftersom det inte kunde uppvisas, att
Fryxell stått i någon personlig beröring med
Stagnelius eller hyst intresse för honom. Här
förändras situationen obestridligen genom
Holmbergs upptäckt. Har den fattige och
ner-komne prästmannen Fryxell varit ivrig att
försäkra sig om Stagnelius’ skrifter, så är intresset
bevisat; och så föga litterat som han verkar,
blir det sannolikt att intresset haft sin grund
i personlig bekantskap. Frånvaron av förnamn
i subskriptionslistan, den oexakta titulaturen
kunde tyda på, att det verkligen är fråga om
denne obskyre prästman, som nog svävade på
målet, ifall han tillfrågades om sitt ämbete.
Holmberg har också dragit slutsatsen, att den
gamla hypotesen fått ett nytt stöd; vad som
ytterligare skulle vara välkommet är ett bevis
på att Fryxell uppehållit sig i Stockholm i
begynnelsen av 1820-talet, ty han hör eljest
hemma i Göteborg och Värmland. Men han
var i varje fall jämnårig med Stagnelius, de
låg samtidigt i Uppsala, och Fryxell har, som
Henry Olsson påpekat, antecknat sig på samma
föreläsningslistor som den blivande skalden.
Stämmer det, så kan vi studera ett
Stagne-liusporträtt, rött i färgen och klumpigt i
teckningen, men nu bestyrkt som autentiskt. Och
inför det porträttet kan vi måhända göra en
iakttagelse och en reflexion. Zickelström
framställes inte bara som cyniker och stoiker, han
är också skeptiker och fritänkare. Fastän han
fördjupat sig i österländska urtidsurkunder
och religiös mystik, är han inte romantiker —
"han trodde en Gud och själens odödlighet,
men också ingenting vidare". Han är med
andra ord torr och nykter, utom i sitt
levnadssätt; Fryxell förklarar att Zickelström bildat
sig "en alldeles egen filosofi", en "eklektisk",
och att alla heliga skrifter i hans ögon var
"lika goda eller om man så vill lika dåliga".
Är detta verkligen Stagnelius under hans sista
skede? Beskrivningen på det kroppsliga
förfallet utesluter tanken på någon tidigare period.
I så fall har man här, reflekterad i Fryxells
grova ingenium, den skald, som fördömt
fanatismen i "Bacchanterna", som smälte hop
orfiskt och dionysiskt, kristet och hedniskt,
till en eklekticism, likgiltig för de trosartiklar
mänskor tvistar om. Översatt tillbaka från
Fryxells vulgära dialekt till Stagnelius’
modersmål, till poesiens sublima språk, lyder det:
O, mina barn! ej hundra offertjurars blod,
trollformer och mystèrer, helga vågors bad
borttvätta själens smitta. Lydnad blott för den,
som öppnar och som sluter Orki kopparport,
stavbärarn Hermes, Majas vingbeklädde son.
Det skulle i så fall vara en bekräftelse på
den tolkning av "Bacchanterna", på den
uppfattning av det sista omslaget i Stagnelius’
utveckling, som Olle Holmberg ryggar tillbaka
för och inte vill göra till sina. En sådan
tydning av "Pehrsmässefärdens" förvirrade
budskap kan göras nu; den kunde inte göras 1910,
därför att de psykologiska och kronologiska
förutsättningarna inte förelåg tillräckligt klara,
och den kunde inte göras 1919, därför att
verklighetsunderlaget i romanfiguren föreföll
alltför svagt bestyrkt.
Det hela ger en föreställning om hur även
de skenbart torftigaste skärvor, som
forskningen plockar hop, kan få betydelse för
rekonstruktionen av den krossade helhetsbilden.
De fynd, som Holmberg i sin bok redogör
för, är emellertid inte alla av en i materiellt
avseende så blygsam beskaffenhet. Det har
också lyckats honom att gräva fram några
brev, som biskop Stagnelius år 1812 och 1816
riktade till ärkebiskop Lindblom i Uppsala,
och i dem träffar man uppgifter om sonen.
Breven från 1812 ger, som Holmberg riktigt
understryker, den tidigaste kända
karakteristiken av Erik Johan Stagnelius. Det talas om
hans "fallenhet för Poësie", som är så
enastående, att ärkebiskopen uppmanas själv
förvissa sig därom genom ett praktiskt prov,
genom att "låta honom för ro skull skrifva
276
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
