Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. April 1942 - Fredrik Böök: Nytt om Stagnelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FREDRIK BÖÖK
i Stockholm. Det kuriösa är likväl, att det
föreligger ett vittnesbörd om att Stagnelius ett
ögonblick varit inne på handlingens väg.
Liksom alla andra budskap om hans personliga
livs kriser och konflikter når det oss i en
töcknig, förvirrad och svårdechiffrerbar gestalt —
enkom ägnad att reta vår nyfikenhet. Det
finns bevarat ett prydligt bundet
praktexemplar av "Wladimir den store", försett med
en dedikation från författaren till baron
Such-telen, ryske ministern i Stockholm, Sveaborgs
övervinnare, som Tegnér vände ryggen, men
Askelöf umgicks med. Det finns också bevarat
en tradition inom familjen Stockenberg, att
Ferdinand Stockenberg, ämbetsman i Kongl.
Kansliet och bördig från Kalmar, kommit att
bli ägaren av detta exemplar, som Stagnelius
velat personligen överlämna till Suchtelen. Det
tyder onekligen på att han haft för avsikt att
"insinuera sig", som det den gången hette, att
han ämnat bruka "Wladimir den store" som
merit på den ryska ämbetsmannabanan,
ungefär som Tegnér brukade "Nattvardsbarnen"
för sin befordran till episkopatet. Stockenberg
synes ha opponerat sig; ett gammalt
handskrivet poem, som ligger kvar i
dedikationsexemplaret, anspelar på en vänskaplig tvist.
Tyvärr kan man ha olika meningar om
dedikationens egenhändighet: Holmberg
betvivlar den, Henry Olsson förfäktar den.
I vilket fall som helst kan man inte bestrida
att något faktiskt ligger till grund för
traditionen: ingen rök utan eld. Holmberg har inte
heller försummat att ta fasta på detaljen, att
ställa den samman med uppgiften i faderns
brev och att dra ut linjerna på den biografiska
kartbilden. Men i det sammanhanget företar
han ytterligare en kombination, som är både
skarpsinnig och fantasifull. Han tar upp en
hörsägen, på sin tid upptecknad av Chr.
Eichhorn, att Stagnelius åren 1815—16, då han
bodde i Fiskaregränden vid Mosebacke hos
en änkefru Almgren, var "alldeles förtjust
i Fredrique Almgren, en utmärkt vacker, men
slamsig flicka", dotter till hans värdinna.
Eichhorns uppgift har, såsom doktor Sven
Cederblad 1925 meddelade, bekräftats av en
brorsdotter till den utpekade flickan, med det
till-lägg, att Stagnelius "friade till min faster",
men fick korgen på grund av sin förfärliga
fulhet. Holmberg ansluter sig till denna
version och förmodar att Stagnelius umgåtts med
giftermålsplaner. Han tar fram det enda
bevarade brevet till fadern, från våren 1816, där
skalden bevekligen anhåller om ett
penningunderstöd till bestridande av de många
svår-specificerbara kostnader som är förenade med
hans stockholmsvistelse, och han tolkar det
så, att Stagnelius behövt pengar för att ge
fästmanspresenter och kunna gifta sig. Han
går vidare med hypotesen, att Stagnelius velat
flytta till Åbo för att raskare vinna befordran
och bröd, så mycket hellre, som änkefru
Almgren var från Finland; och han rundar av hela
romanen med gissningen, att planens
skrinläggning, det uteblivna besöket hos Suchtelen,
berodde på att flickan definitivt sagt nej.
Åboflyttningen hade mistat sin aktualitet för
skalden. Suchtelen fick sålunda inte med sin
kostbara svenska autografsamling — där inte
ens Tegnér fattades — införliva Stagnelius’
dedikation av "Wladimir den store".
Det är en fin liten roman, smakfullare och
sannolikare än de flesta andra som diktats
om Stagnelius av familjetraditionens bärare
och litteraturhistorici, i tävlan. Därtill
presenteras den med elegant skepsis, utan
skämmande sentimentalitet och okritisk
tvärsäkerhet. Men den ger likväl rum för invändningar.
Den opererar med bra många osäkra moment:
den unge skaldens penningbehov i Stockholm
behöver inte någon så speciell förklaring. Om
man accepterar traditionen om frieriet, så
måste man också acceptera dateringen till 1815
—16 och uppgiften att flickan tillbakavisade
Stagnelius’ närmande på grund av hans fulhet,
278
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
