- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XI. 1942 /
280

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. April 1942 - Fredrik Böök: Nytt om Stagnelius

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

FREDRIK BÖÖK

som orimlig — han anser sig vara bortglömd
i Dörby. Däri dömde han rätt; Constance
Magnet lär redan 1813 ha ingått en hemlig
förlovning med löjtnanten friherre
Hummel-hielm, som 1816 blev hennes make.

Enligt dikternas samstämmiga och entydiga
vittnesbörd förblev Stagnelius’ erotiska trånad
otillfredsställd. Att han aldrig lyckades vinna
en flickas kärlek behöver inga vidlyftiga
utläggningar: han var mycket ful, i sitt
uppträdande allt annat än älskvärd, efter hand
fördrucken och kroppsligt förfallen. Fredrique
Almgrens exempel visar, att redan under hans
yngre år, då han ännu inte var lika märkt,
avvisades biskopssonen och ämbetsmannen till
och med av en "slamsig" flicka i mera
anspråkslös social ställning. Hans omfångsrika
erotiska diktning handlar uteslutande om hans
begär och hans längtan.

Den förråder, att Stagnelius inte var någon
oskuld; Wimmerstedt meddelar, att han
hängav sig åt "den lägre erotiken". När Wirsén
önskade mildra och stryka i Wimmerstedts
manuskript, svarade denne i ett brev, som
framdragits av Henry Olsson, att tystnad på
denna punkt skulle ha betytt "en märkbar
lucka i teckningen" — i Kalmar och dess
omnejd levde traditionerna kvar, Stagnelius’
levnadsvanor hade på sin tid varit "ämne för
skaldens intimare manliga vänners bekymmer
och varningar". Stagnelius har sålunda i stor
utsträckning sökt lättnad i den köpta kärleken.

Mot slutet av sitt liv förefaller han att ha
resignerat, ty han tycks ha visat sig mera
ironisk och skämtsam än sentimental i umgänget
med de unga damer, som han råkade i
biskopshuset och i sällskapslivet i Kalmar. Biskopen
skrev 1824 till Hammarsköld: "Väl kunde han
jolra med Fruntimer, då han var vid humeur:
men vände då merendels talet till ridicul." Hos
Wimmerstedt heter det, att han livligt deltog
"i umgängeslifvets förströelser, utom dans,
samt inlät sig gärna i samtal med fruntimmer,

helst dem som icke läto sig förbluffas av den
attiska sälta, hvilken han plägade rikeligen
inlägga i sin konversation, och var synnerligen
belåten, då han någon gång erhöll ampra
repliker". Detta muntra, oftast frivola badinage
präglar ju också flera av hans produkter på
vers och prosa från de sista kalmaråren. Emil
Key ger i sina "Minnen" prov på hans
muntliga infall och berättar att fröken Jenny
Hellen-stierna, tio år äldre, var förälskad i skalden,
och att denne svärmade för en vacker släkting,
mamsell Wimmerstedt, men utan framgång.

I sin poesi hade han aldrig tröttnat att
besjunga den kvinnliga skönheten, den för
honom ouppnåeliga kärleken, "den
taggom-värvda rosen". Han hade givit sin dröm många
olika namn, men i de allvarligaste och
sublimaste ögonblicken hette hon helst Amanda,
han kallade henne

ljuva sinnebild af jordens

alla retelser och nöjen.

Om hon bar några individuella drag, så var
det väl Constance Magnets, som han älskat när
han var ung och oskyldig. Ur den synpunkten
kunde nog gamla biskopinnan ha haft rätt,
ifall hon, som Böttiger berättat, vid
friherrinnan Hummerhielms inträde i salongen suckat,
rörd vid minnet av den döde sonen: "Se, der
kommer hans Amanda!" Men enligt samma
källa "förklarade skalden sjelf mer än en gång
för sina närmaste, att han i Amanda besjöng
ett ideal, hvars motsvarighet icke fanns och
aldrig funnits på jorden". Biskopen, i brev
till Hammarsköld, och Wimmerstedt, i
levnadsförteckningen, förnekar, att Stagnelius haft en
olycklig kärlekshistoria. Familjen var enig på
den punkten. Det enda nya vittnesbörd, som
kommit fram under de senare åren, är en
uppteckning, gjord sannolikt på 1880-talet av en
doktorinna Maria Louisa Ekman, född
Indebetou (1801—94), änka efter
provinsialläkaren E. i Kalmar. Hon hade mycket väl känt

280

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:55:45 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1942/0296.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free