Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. April 1942 - Artur Lundkvist: Amerikansk kritik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARTUR LUNDKVIST
i dess helhet. Typiskt för deras konsekvent
objektiverade konstnärskap är emellertid att
de ständigt låter sina karaktärer och
händelseförlopp tala för sig själva, utan någon
moraliserande attityd eller några undervisande
utläggningar från författarens sida: en
omständighet som starkt bidrar till att förvirra den
litterärt oerfarnare läsekretsen.
Men låt mig nu i största korthet försöka
sammanfatta Beachs framställning av dessa sju
olika författare.
John Dos Passos ter sig för Beach som en
ursprunglig skönhetsälskare med böjelse för
artistisk impressionism, som av övertygelse
underkastat sig tvånget att använda realistiskt
material och skriva socialt. Han började som
diktare i uniform, i häftig revolt mot kriget,
och fortsatte som blottläggare av
samhällssystemet i stora panoramiska
samtidsskildringar, där de tålmodigt och utan förfalskande
dramatisering utförda människostudierna så
nära som möjligt liknar faktiska biografier.
Hans kollektivistiska romankonst ger avsiktligt
en bild av socialt kaos, av en materiell värld
som överflyglat och krossat den moraliska.
Hans främsta verkningsmedel är en
genomträngande ironi, ett resultat av hans sätt att
följa sina personer och låta dem avslöja sig
själva: personer som ständigt inte bara är
individer utan typiska företrädare för den allmänt
förhärskande mentaliteten. Det är destruktiva
analyser av en författare som framför allt vill
visa hur profitsystemet och den blinda
materialismen utarmar, förkrymper och isolerar
människorna.
Ernest Hemingways egenart försöker Beach
klarlägga med hjälp av de båda
nyckelbegreppen Empirisk etik och Enkelhetens estetik. Med
utomordentlig effekt har Hemingway använt
sig av en medveten konstnärlig och moralisk
begränsning. Hans fruktan för stora ord och
retorik, förfalskade känslor och tomma
abstraktioner ledde honom redan från början till en
rigorös urvalsteknik: han godtog bara det
enklaste, naknaste, mest gripbara, faktiska och
fysiska. Varje sanning försökte han
erfarenhetsmässigt pröva och förklarade: "Jag vet
bara att det som är moraliskt är vad som
känns bra efteråt." Allt vad han skrivit rör
sig om mod och fruktan, i mer eller mindre
handgripliga motsättningar. Men i hans senaste
verk, romanen från spanska inbördeskriget,
antar modet en social karaktär, vilket det inte
har blott som förpliktelse mot den egna
manligheten, såsom fallet är beträffande hans
tidigare tjurfäktare, gangsters och smugglare.
Med utgångspunkt i rent sinnliga upplevelser
har han även kommit fram till en essentiell,
i verkligheten inneboende metafysik, tydligast
uppenbarad i hans kärleksskildringar. En mera
fåfäng möda ägnar Beach åt att utreda vari
de fjärde och femte dimensionerna i
Hemingways prosa skulle bestå: i dialogens outtalade
antydningar och i händelseförloppets
undertryckta led, dess underförstådda men
därigenom dubbelt verkningsfulla innebörd.
Hos William Faulkner fäster sig Beach
främst vid fantasikraften, känslans och
uttryckets maniska intensitet, som övervinner
alla handikap, smälter ner varje motstånd och
ofta gör hans fel identiska med hans
förtjänster. Hans fruktan för att verka enkel,
naiv, oerfaren eller lättlurad driver honom
ständigt att göra allt otroligt invecklat och
utstuderat. Hans virtuost uppdrivna
berättarteknik förenar på ett märkligt sätt kyligt exakt
beräkning med böljande visionär ingivelse.
Hans experiment i komposition och
kronologiska förskjutningar tävlar med Conrads;
Beach har särskilt en briljant analys av den
sinnrika romanen "Absalom, Absalom!", där
Faulkner anses ha så praktfullt misslyckats.
Hans stil, färgad av gammal sydstatsretorik
och präglad av en herremans suveräna
nonchalans, är mitt i det romantiska ordsvallet
samtidigt fullpackad med skarpsinniga realis-
288
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
