Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. April 1942 - Erich Wittenberg: Burckhardt i vår tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ERICH WITTENBERG
under det att makten är flyktig och förgänglig,
är kulturen bestående, ja, oförgänglig.
I "Weltgeschichtliche Betrachtungen"
sysselsätter sig Burckhardts vakna kritik ingående
med frågan om staten. Det som Burckhardt
kallar den "allsmäktiga" staten heter på vår
tids språk den totala staten. Burckhardt
förkastar varje lära, som betraktar staten såsom
självändamål. I motsats till vår egen tid känner
Burckhardt blott till den kalla maktstaten, inte
de nuvarande diktaturernas "totala" ståt, som
grundar sina anspråk på det ur rassynpunkt
enhetliga folket. Men principiellt föreligger,
trots denna väsentliga skillnad, på båda hållen
samma problem: frågan om statens
totalitets-anspråk någonsin kunna vara berättigade,
såsom Burckhardt så träffande formulerat den.
Och det bestrider han på det bestämdaste med
bindande, ständigt aktuella argument. Statens
absoluta maktanspråk står enligt Burckhardt
i oförsonlig motsättning till den mänskliga
naturen, till kulturens väsen och till
personlighetens rätt. Här talar Burckhardt såsom
kulturens store sakförare. Religion och sedlighet
äro inga skapelser av staten, betonar han; det
hör inte till dess uppgift att med tvångsmedel
bestämma ett folks sedlighet.
Staten såsom rättsstat har endast att draga
försorg om att religion och etik, vetenskap,
konst och litteratur fritt få utveckla sig inom
dess gränser. I denna mening är staten även
för Burckhardt en kulturstat. Här vandrar
Burckhardt på Herders och Humboldts, Kants
och Schillers vägar. Med alla dessa stora
forskare har han den insikten gemensam, att det
är nödvändigt att draga gränser för statens
makt och förhindra att den bestämmer över
kulturen. Kulturutvecklingen är enligt
Burckhardt inte beroende av statens storlek; just
i småstater, där sinnena inte så starkt
behärskas av maktintressen, finner den en
synnerligen bördig jordmån. Burckhardts eget
fädernesland, vidare det gamla Grekland samt
det medeltida Italiens och Tysklands fria städer
tjäna honom till bevis härför. I Burckhardts
tankevärld sammansmälter Kants rättsstat med
Schillers kulturidéer. Kulturens väsen ser han
i dess individualitet och spontaneitet, det vill
säga i de stora individualiteternas fria
möjligheter att verka. Rättsstaten betyder därför hos
Burckhardt alltid skyddet för ett folks
kulturmöjligheter. Denne tänkare ger i sina
"Weltgeschichtliche Betrachtungen" inte blott en
analys av sin egen statsuppfattning utan belyser
den även med värdefulla exempel.
Den moderna maktstatens ursprung härleder
Burckhardt i första linjen från Ludvig XIV;
dennes statsideal uppfyller Napoleon I: s
tänkande och det spanska kungadömet av Guds
nåde. Hos Ludvig XIV kan man iakttaga alla
maktstatens väsentliga drag liksom i en
mikrokosmos; imperialismen i dess urform
framträder enligt Burckhardts mening redan i att
en enda ståt gör anspråk på att behärska en
kontinent såsom ledande makt. Imperialismen
i denna form går enligt Burckhardt från
Ludvig XIV över Napoleon I till Napoleon III.
Dess moderna framträdande under de två sista
människoåldrarna, då de europeiska
stormakterna inbördes kämpat om uppdelningen av
världen, ligger inte inom Burckhardts synkrets,
ty hans "Weltgeschichtliche Betrachtungen"
funnos till i sin ursprungliga form redan före
1870 och förseddes senare, i början av
1370-talet, med vissa tillägg. Men den ännu i dag
brännande frågan om ledarställningen inom
Europa kände han väl, och hans synpunkter
på detta problem äro värda allt beaktande. Ty
även för oss gäller det förverkligandet av den
europeiska jämviktstanken, om än under helt
nya politiska omständigheter.
Förhållandet mellan maktstat och kultur
belyses grundligt hos Burckhardt. Ludvig XIV:s
regering offrade, såsom Burckhardt påpekar,
den andliga friheten till förmån för den poli-
294
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
