Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. April 1942 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
Hamlet av William Shakespeare. Dramatiska
Teatern.
Till de många dunkla punkterna i "Hamlet"
hör frågan om prins Hamlets ålder. I
död-grävarscenen preciseras den till trettio år,
vilket kommer som en överraskning för
läsaren, som i första akten uppfattat Hamlet som
en yngling hemma på ferier från "skolan" i
Wittenberg. En trettioårig Hamlet borde ju
också rätteligen vid faderns död ha ärvt
kronan i stället för att behöva lämna den åt
farbrodern. Med dessa motsägelser må de lärde
bry sina huvuden, kvar står som det
naturligaste att uppfatta Hamlet som en helt ung
man. Såsom knappt hos någon annan av
världslitteraturens gestalter igenkänner man hos
honom ynglingapsykets kriterier. Redan i första
aktens andra seen, då han som den ende
sorg-klädde avtecknar sig mot hovets glitter och
bjäfs, ger han oss sin karaktärs signalement
när han på moderns fråga, varför allt levandes
lott att en gång dö tycks honom så sällsam,
svarar:
Ej tycks, nej är! Jag känner intet tycks.
Det är ej blott min dunkla mantel, moder,
ej heller sorgens svarta modkostym,
som visa, vad jag är: allt detta tycks,
och det kan spelas som en komedi.
Mitt innersta försmår allt sken och prakt,
trots sorgernas schabrak man på mig lagt.
Sorgen är för Hamlet mer än att han längre
än de övriga iakttar hovsorgens konvention,
den är verklig. Livets konst — så anse de
världskloka — består i att lära sig att bemantla
sina känslor och kompromissa med dem, att
pruta av på äkthetskraven och anpassa sig
efter förhållandena, att bli realpolitiker, för att
ta till en aktuell term. Det är detta som den
sanne ynglingen vägrar att göra, varigenom
han blir en tagg i andras samveten och ett
hinder i deras väg. Ur detta ädla ungdomstrots
föds den juvenila melankolien, vars klassiske
bärare just Hamlet blivit.
Om man betraktar Hamlet som en sårbar
och samvetskänslig yngling med starkt
utvecklad rättskänsla, blir gestalten genast alldeles
begriplig för en. Hamlet får av sin faders
vålnad i uppdrag att hämnas honom och lovar
med häftiga eder att göra det. Ändå lägger han
i dagen ett stort vankelmod, när det gäller att
utkräva hämnden. Han är helt enkelt inte vuxen
uppdraget, han spjärnar emot. Han har sitt
tillfälle i tredje akten, då kungen ligger på
bönpallen. Han utnyttjar det inte, därför att,
som han intalar sig, det inte skulle vara en
rättvis hämnd att hjälpa kungen till saligheten
genom att sticka ned honom i en stund av
ånger. Han skall sparas till ett liderligt
tillfälle. Ett sådant resonemang kan tyckas klinga
alltför diaboliskt i en känslig ung mans mun,
och man gör nog klokast i att uppfatta det
snarast som en förevändning att slippa begå
en sådan skändlighet som att mörda en
försvarslös bakifrån. Uppträdandet är typiskt för
den unge som döljer sin tvekan och sitt sinne
för fair play bakom en ordbravad. Hos en
äldre Hamlet skulle resonemanget ha måst
tagas mera efter orden och därigenom blivit
svårt att förena med hans nobless.
Den känslolöshet Hamlet lägger i dagen efter
att ha stuckit ned Polonius är ett annat av de
gåtfulla dragen i hans karaktär. Egentligen är
det ju kungen Hamlet tror sig hugga efter,
och hans reaktion när han upptäcker sitt
misstag är hos en ung man som känner sig
otursförföljd och oskicklig ganska naturlig:
snopenheten över sin egen fumlighet,
liknöjdheten ovanpå den fåfänga anspänningen. Likaså
måste man, om man vill få någon rätsida på
Hamlets förhållande till Ofelia, betrakta honom
som en gymnasist i erotiskt avseende. Hamlet
älskar Ofelia, det förstå vi genom Ofelias första
repliker och det bekänner Hamlet själv vid
hennes grav. Men denna uppfattning rimmar
illa med Hamlets beteende mot henne längre
fram i stycket. Ofelia berättar i andra aktens
första seen hur Hamlet kommit till henne och
utan att yttra ett ord tagit hennes hand och
298
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
