Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. April 1942 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
betraktat henne under stor suckan och vånda.
Det är hans farväl till henne och till
kärleksdrömmen; han är nu redan vigd till det
uppdrag som han vet skall bli icke blott kungens
utan också hans egen undergång. Sedermera
uppträder han rent hårdhjärtat mot Ofelia, han
skymfar henne då han inte gycklar med henne.
Allt mycket naturligt, ty hos ynglingen tar sig
den olyckliga kärleken gärna just dessa
sadistiska uttryck: den egna plågan finner lisa i att
plåga och retas.
Ingen maskeringskonst och skicklighet kan
göra det möjligt för en mer än femtioårig
skådespelare att illudera Hamlet sådan han här
uppfattats. Lars Hanson har i stället valt att
göra honom till en man i sina bästa år, och han
har ytterligare understrukit Hamlets mognad
genom att skingra den mystiska nimbus, vari
figuren såväl i publikens som sina framställares
ögon plägar vara insvept. Lars Hansons
Hamlettolkning är till ytterlighet genomlyst och fast i
sina konturer. Hanson har framför allt fångats
av den intellektuella och moraliska
redbarheten och överlägsenheten hos figuren. Det är
en Hamlet som vet vad han vill eller rättare
vad han måste, en ödets man som följer sitt
samvetes bud och som står som en
förargelseklippa mitt i all mänsklig lösaktighet. En sådan
tolkning har otvivelaktigt ett budskap just till
vår tid, då samvetena satsas friskt i den
allmänna köpenskapen, och Lars Hanson
genomförde den med en beundransvärd pregnans och
en inlevelse som sträckte sig långt utanför de
yttre åthävorna. Särskilt det gäckande,
blixtsnabbt slagfärdiga och dräpande i
danaprinsens repliker fick en snärt som man inte hört
maken lill. Det melodiösa, fördrömda ligger
inte för skådespelaren, det var ytterligare en
anledning för honom att så att säga flytta ned
Hamlet till jorden och skura av de allra
heligaste replikerna något av deras överdrivna
förgyllning. Därvid fick tyvärr versen ofta sitta
emellan, skådespelaren var så rädd för att
deklamera att hans tonfall ibland blevo direkt
disharmoniska och inte ens naturliga. Med all
respekt för Lars Hansons rollskapelse, den
rätte Hamlet blev han nog inte och kunde inte
vara, inte den veke ynglingen som kämpar sin
patetiska kamp för att hålla sig rak under
bördan. Den yngling som alltjämt den dag
i dag i tusen och åter tusen fall dras ned
i djupet av det onda han vill förgöra.
Rune Carlsten hade salt upp "Hamlet" i
festlig renässans. De många scenväxlingarna
ansträngde vridscensutrymmet hårt, och några
verkligt magistrala scenbilder hade Scawonius
inte åstadkommit. I stället slösades med
dräktprakt och statister. Personligen skulle jag
föredragit en enklare och storlinjigare uppsättning,
en primitivare föreställning. Detaljrikedomen
gjorde sig påmind även här och där i
personinstruktionen; allt som kan leda
uppmärksamheten bort från orden är förkastligt. Att till
exempel Hamlet i självmordsmonologen
uppträder med dolken riktad mot sitt hjärta
förefaller mig som ett överdrivet förtydligande av
det filosofiska innehållet (ty Hamlet överväger
ju inte på allvar att just då begå självmord),
likaså verkade det litet för utstuderat när han
efter mötet med vålnaden "skriver upp" med
sin värja på marken att man kan le och smila
och ändå vara skurk. Åtskilliga strykningar
och retuscher i Hagbergs text hade företagits,
bland annat saknades scenen där Hamlet på
väg till England möter Fortinbras på heden,
en seen som kan bli av suggestiv romantisk
verkan och som rymmer en av Hamlets
djupsinnigaste monologer.
Av de övriga uppträdande var Gun
Wåll-gren en utomordentlig Ofelia, särskilt i den
första scenen där hon lät oss se något så
ovanligt som en yster, nästan sinnlig Ofelia. Hon
var bra även i vansinnesscenerna, men dessa
äro nu inte längre njutbara. Sven Bergwalls
kung var omsorgsfullt studerad; någon riktigt
farlig karl var det inte, men skall inte kungen
också snarare inge medlidsamt förakt än
fruktan? Karin Kavli var däremot alls inte den
drottning man vill tänka sig, hennes apparition
jävade icke bara att hon kunde vara mor till
Hamlet utan skar sig direkt mot Shakespeares
karakteristik av henne. Olof Sandborg var en
påfallande ståtlig och värdig men inte oäven
Polonius, Arnold Sjöstrand en vacker, litet
träaktig Laertes, Holger Löwenadler grundligt
felplacerad som Horatio — det märktes att han
tyckte det själv —, och bland de övriga, mindre
rollerna fäste man sig särskilt vid Ivar Kåges
skådespelare, bakom vars märkta ansikte man
anade ett helt livsöde.
Ture Rangströms musik åtar jag mig inte
att bedöma men ifrågasätter dess nödvändig-
299
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
