Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. April 1942 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
trovärdig vare sig det gäller borgerliga
interiörer eller sjukhuset, fängelset och rättssalen.
Jag kan inte heller erinra mig att jag någonsin
i svensk film hört människorna tala så
naturligt — det gäller både vad de ha att säga och
hur de säga det — och röra sig så ogenerat
framför kameran. Även rent ljudtekniskt är
"Fallet Ingegerd Bremssen" en särdeles lyckad
produkt.
Det märkligaste med denna film är dock
inte att den är så duktigt gjord och så
redbart tänkt. Det är Sonja Wigert. Något så
besjälat som hennes spel i den kvinnliga
huvudrollen ser man ytterst sällan. Att hon tar regi
perfekt och in i varje nyans vet vad man får
göra inför kameran och inte får göra är
tydligt, men detta aktgivande, som så ofta binder
en skådespelare, sker hos henne liksom i trance
medan hon hela tiden lyssnande är vänd inåt
mot sin känsla. Utan yttre åthävor spelar hon
på blotta intensiteten av sin inlevelse, på sitt
underbart uttrycksfulla, skälvande ansikte. En
alldeles levande människa är också Anders
Henriksons läkare. Ingen av våra skådespelare
använder sig av så små medel som han, ingen
kan som han skenbart alltid vara precis
densamme och ändå för varje gång en helt ny
person, lika verklig som dem man möter ute
i livet. Georg Svensson
Morgondagens melodi. Ragnar Frisk. Lux.
Det är alltid uppfriskande med nya krafter
i svensk film. Manuskriptet till "Morgondagens
melodi" är författat av Stig Ahlgren, vilkens
kvicka litteraturkritiska penna visat sig
användbar till litet av varje — och som förverkligare
av sina syften har haft Ragnar Frisk, en av
våra duktigaste kortfilmare, som nu tagit steget
över till den dramatiska spelfilmen på ett
mycket hedersamt sätt.
Kortfilmen är en god skola i vad det gäller
att ge de unga regissörerna sinne för fakticitet.
Miljöskildringen är också det bästa i denna
nya film. Det stora varuhuset, som står i
centrum för handlingen, är fångat inifrån med en
snabb, påpasslig kamera. Vi får ett stycke
förtätat storstadsliv i nära nog dokumentarisk
och ytterst underhållande form. De inströdda
spelscenerna, som så ofta i svensk film brukar
förrycka verklighetsintrycket, är insatta med
stor precision — och dessutom med en äkthet
i fråga om de individuella
skådespelarprestationerna, så att man verkligen känner sig i
sällskap med yrkesarbetande ungdom av i dag.
Kanske är det denna goda personinstruktion,
som är det mest överraskande i filmen, och
beträffande vilken man inte heller får glömma
författarens insats. Så klatschig dialog är man
inte bortskämd med i vår filmproduktion.
Men ack — den dramatiska intrigen! Här
står nu den radikale Stig Ahlgren som
författare till en handling, där — för att
använda Upton Sinclairs karakteristik av den
amerikanska tjugutalsfilmen — klasskampens
problem löses genom att kapitalistdottern gifter
sig med den ädle proletären. Detta är exakt
vad som sker här. Den "socialt intresserade"
överklassflickan, som halvt i misshugg, halvt
i studiesyfte tagit plats som expedit i det stora
varuhuset, blir kär i en manlig kollega — och
då denne, som är själen i personalens
fackföreningssträvanden, fått sparken och
fackföreningen tyckes strypt i sin linda, behöver hon
bara gå till sin pappa, vars bank har
aktiemajoriteten i varuhuset. Därmed löser sig allt
på ett för alla parter idealiskt sätt. Naiviteten
i denna sociala tendens är inte heller
någonting man kan betrakta för sig; den har hämnat
sig på hela filmen. Den unge mannen är
visserligen övertygande, som Björn Berglund spelar
honom, rättframt och rejält — men flickan har
inte blivit någonting annat än en vacker
fiktion. Viveca Lindfors gjorde, som det heter,
det bästa av rollen. Men hon visste för litet
om den människa hon skulle illudera. Hur
hade denna flicka blivit så oppositionell mot
sin familj? Varför trivdes hon bäst i köket?
Hur kunde hon, som måste ha varit bortskämd
av rika beundrare, inte bara den operettaktige
pajas man får se skymta, vid första ögonkastet
bli kär i en enkel expedit? Idel psykologiska
gåtor, som författaren inte besvarat, men som
han borde ha besvarat för att det skulle ha
blivit en människa av rollhäftet och en levande
dramatisk konflikt av stoffet.
Såtillvida är "Morgondagens melodi" samma
gamla visa om bristande dramatiskt handlag.
Hemligheten hur man skriver ett skådespel är
fortfarande förborgad för en stor del av de
svenska filmproducenterna, även när de
uppträder med så friska later som i denna livfulla
och i tonen moderna stockholmsfilm.
Nils Beyer
302
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
