Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. April 1942 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Tankfull prosapoet
GUNNAR EKELÖF: Promenader. Bonniers
1941. 9:—.
"Promenader" är Gunnar Ekelöfs första
prosabok och en personlig och fängslande
sådan. Man möter i den en människa som
allvarligt försöker komma till rätta med livets
villsamma underlighet och med det träskartade
och trollbundet liknöjda i dess väsen. På ofta
labyrintiska vägar söker författaren
enkelhetens äkta guld, och han eftersträvar, icke
utan självironi, en hållning som är i kinesisk
mening förnuftig eller med andra ord lagom
oförnuftig. Tekniken är besläktad med Prousts
sätt att återuppväcka det förflutna: en
smaksensation, en klockas klang, en dager eller
doft blir också hos Ekelöf det magiska tryck
som kommer fjädern till minnets och
önskningarnas lönnfack i själen att springa upp.
Det som hämtas fram ur jagets burar och
oublietter brukar väl inte alltid vara så fagert,
men hos Ekelöf är det undermedvetnas skatter
ofta säreget vackra, även när en trist och blek
dager eller förlamande drömstämning faller
över dem.
Promenadvägarna leder gärna till
barndomslandet, till stämningen hos tungsinta
söndagsförmiddagar under kyrkklockornas klang.
Och på välkända gator söker sig författaren
tillbaka till fågelhandlarens mystiska bod, där
de underliga dansmössen visades. Han målar
ödemarkens vita tystnad och den blodiga
renslakten och fångar det eteriska skimret över
nordisk skog. En stilla humor av kinesiskt
tycke är författaren egen och det är nöjsamt
att följa tapetserandet och möblerandet av hans
raffinerade drömhem och inredandet av den
utmärkta drömbåten i kåseriet
"Verklighetsflykt". Endast en vagabond och hemlös kan
ha drömt fram det behagliga envåningshuset
med biblioteksrummet, musikinstrumenten och
ampeln som är förfärdigad av en
havssköldpaddas stora skal.
Människor skildrar Ekelöf mycket fint och
han har en levande intuition för deras
egenvärde. Han uppsöker dem gärna i aparta
artist-miljöer och i avsides bygder. Håkansson i
"Ett trettitalsöde", prästgårdsflickan i novellen
"Ljungkvisten" och dvärgen i en av lappmarks-
skildringarna har alla något av detta skygga
och vilda som inte låter sig uniformeras eller
standardiseras. Hos prosatören själv finns nog
inte heller så litet av just den varan — ett
odisciplinerat, drömmande sinnelag som
kanske är ägnat att reta de bestövlade mer än en
kampvillig attityd. Ekelöf tvår sina händer,
inte från gemenskap med det ensamma i
människan utan från gemenskap med dagens ävlan,
där de enskilda för närvarande tycks skäligen
maktlösa. Åt sin djupa passivitet gav han stora
poetiska uttryck i "Färjesång", boken som för
in den mörka döden i vårt blickfält. Också
i "Promenader" flätar sig allvarliga
funderingar in i den konkreta skildringen, och den
personliga dialogen, förd inåt mot jaget, kretsar
kring problemet aktivitet—passivitet.
Vad man kan ställa sig frågande inför är
författarens benägenhet att svartmåla eller
förringa sina olikar, de mer heroiska som kämpar
intill änden. Man har en känsla av att han här
skulle kunna borra djupare, se ärligare. Men
kanske den ekelöfska passiviteten en gång kan
komma att avslöja sig som en art av styrka.
Några av "Promenaders" stycken har
bagatellkaraktär, är onekligen "småprosa", men om
de flesta — både de enkelt skrivna och de
konstrikt finarbetade — gäller att innehållet
är ytterst sammansatt, så att läsningen
efterlämnar en känsla av livets gåtlikhet; det är
som om medvetandets väggar tänjdes ut och
man snuddade vid något som man en gång
kommer att förstå — bättre. Ekelöfs rika,
fulltoniga, melankoliska prosa har på en gång
franska stilisters förmåga av distinktioner och
nyansering och ett nordiskt temperaments
för-drömdhet. I hans stil finns många uttryck som
ringar in och preciserar men ännu fler som
uttrycker vaghet. (Skulle man anmärka något
så är det mot ordet "liksom", ett uttryck för
blyghet som ogräsartat smyger sig in i modernt
tal- och skriftspråk.) När hans språk är som
bäst, som i den klangsköna, klingande
"Slut-klämtning", har det något av den "djupa
entonighet" som författaren säger sig älska.
Bull Hedlund har på ett kongenialt sätt
illustrerat boken. Vem skulle inte direkt vilja ldiva
in i det lockande rummet på sista bilden, precis
som Alice gjorde med spegeln, för att väl där
inne företa egna tankfulla promenader.
Margit Abenius
306
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
