Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. April 1942 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
antydningar om vissa dunklare sidor i
Sofokles’ liv som den hellenska traditionen verkligen
delger oss, ehuru den aldrig införlivat dem
med den "officiella", ensidigt ljusbeglänsta
karaktärs- och ödesbilden, härröra måhända
ur mycket grumliga källor, och även om de
icke alltigenom skulle sakna förbindelse med
fakta (varom vi näppeligen kunna hysa annat
än vaga förmodanden), få vi säkert betrakta
och beteckna dem som grova banaliseringar.
Men på den grunden ha vi ingen rättighet att
betvivla de nattliga inslagen i Sofokles’ liv och
väsen; vi ha tvärtom, även utan alla historiska
bevis, höggiltig anledning att förutsätta dem,
nämligen med kännedom om diktarskapets
ofrånkomliga villkor. Och för övrigt: är det
en rimlig tanke, att den åldrige diktaren, när
han ger oss sin livserfarenhets facit, kunnat
formulera den med sådan hög, slutgiltig
pessimism som det sker genom körens mun i det
senhetens och återblickens verk som fått
namnet "Oidipus i Kolonos" — är det en
rimlig tanke, att han kunnat detta, om under
hans långa levnadsdag ingenting på allvar
hotat hans frid och han från början till slut
varit en av de skonade och sparade?
Benägenheten att överbetona det ljusa och
harmoniska hos den kimon-perikleska epokens
mönstertragöd, det vill säga hos personen
Sofokles, medför jämte mycket annat den
risken, att man kan missuppfatta också hans
verk, förbise deras i djupare mening tragiska
element och ge dem en tydning, som
näppeligen gör rättvisa åt deras innersta väsen och
hemligare upprinnelse. Detta gäller då framför
allt den roll skuldfrågan spelar i Sofokles’
dramatik. Det kan synas förmätet av en ytterst
olärd skribent att motsäga en sådan kännare
av antiken som Emil Zilliacus; ändå kan jag
icke låta bli att något diskutera den enligt min
mening alltför härsides grundade åsikt om
skuldproblemet som möter oss i den snabba,
summariska inledningen till hans glänsande
nytolkning av "Konung Oidipus". Det heter
där, för övrigt mycket vackert och bevekande:
Men vad är då meningen med detta hemska
skådespel, vad har Sophokles velat få sagt med det, vilken
är tendensen i det? Utgående från moderna teorier
om det tragiska, har man försökt göra gällande, att
vi i detta drama få bevittna en stor men
skuldbelastad människas undergång, en ihålig eller inifrån
sönderfrätt storhets fall. Man har gått ut för att med
ljus och lykta söka efter denna skuld. Men med
dåligt resultat. Ingen av Oidipus’ gärningar kan
enligt antikt betraktelsesätt ha ådragit honom en
sådan skuldbörda.–-Men hur är det med den
nedärvda skulden? Idén om släktförbannelsen, som
hos Aischylos stramt och obevekligt sammanhöll de
olika delarna av hans thebanska trilogi har av
Sophokles helt och hållet lämnats å sido.–-
Skuldlös och icke ens ärftligt belastad möter Oidipus
sitt fruktansvärda öde.
Och Zilliacus fortsätter:
Konung Oidipus är kanske när allt kommer
omkring ingenting annat än en förfärande tragedi om
människans vanmakt och intighet, om lyckans
osäkerhet och obeständighet.
Naturligtvis har denna åsikt, om vi endast
betrakta Oidipus som medvetet handlande
individ mellan födelsens och dödens två stationer,
sin givna och obestridliga sanning. Dessutom
kan Zilliacus härvidlag åberopa Sofokles’ egen
auktoritet. Ty även Sofokles förkunnar,
nämligen i "Oidipus i Kolonos", det resignerat
vemodiga ålderdomsverket, sin hjältes oskuld
ur en dylik inskränktare aspekt. Oidipus är
endast ett olyckans offer, icke en skuldbelastad.
Och ändå får man (åtminstone har jag denna
erfarenhet) vid läsningen av "Konung
Oidipus" den skrämmande känslan av ett ur dunkla,
arkaisk-urmänskliga regioner sig upprullande,
till allt fruktansvärdare klarhet skoningslöst
framträngande skuldmotiv. Den skuld som
Oidipus får sona befinner sig icke inom
gränserna för det medvetna väljandet; han har
ingalunda med berått mod utfört sina hemska,
med urgrundlig fasa belagda gärningar. Men
gärningarna själva skria efter vedergällning,
de vilja till varje pris mogna till förskräckelse
också för gärningsmannen, ty att de blivit
begångna utanför det alldagliga medvetandets
bleka och vanmäktiga lilla ljusområde, det är
med tanke på deras förebildligt fruktansvärda
art tvivelsutan något ovidkommande. När
Oidipus befinnes skyldig, beror ju detta ingalunda
på juridiska överväganden i vanlig mening
(juridiskt skulle Oidipus frikännas) utan synes
låna sin auktoritet ur föreställningar av
magisk-metafysisk natur och falla inom sfären för det
arketypiskt betingade, för den mänskliga
världsuppfattningens urformer. Den kan begripas
endast om vi tänka oss människan som
ansvarig icke bara för sina medvetna aktioner
utan även för det egna ödet, för vilket hennes
samtliga gärningar, de må vara än så
"oavsiktliga", spela rollen av visserligen nödvän-
308
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
