Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. April 1942 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
diga men långtifrån oförskyllda drivkrafter
och dessutom symboler, alltså av såväl
gestaltande som avslöjande fakta. Denna känsla av
"förbrytelsen" som transcendent verklighet och
gärningarnas kedja som ett schema,
determinerat av den på ett annorlunda artat plan än
det rum-tidliga ådragna "skulden" är, skulle
jag tro, mänsklighetens religiösa
grundupplevelse och det som innerst konstituerar
syndens psykologi. Betraktad i detta perspektiv är
Laios’ mördare och lokastes make långtifrån
oskyldig. Han kunde visserligen icke veta vad
han gjorde, när han begick de ohyggligaste
av missgärningar, men att han måste begå
dem, att något sådant var honom föreskrivet,
det kan endast förklaras genom tillvaron av
en utomvärldslig, för det mänskliga förståndet
ofattbar skuldbörda. Och att han var nödsakad
att bära och sona denna skuldbörda, fastän ur
inomtidlig och inomjordisk aspekt en förvisso
oförvitlig människa, en landets välgörare, en
konung av ädlaste majestät, däri ligger det
ojämförligt uppskakande, det för vår
omedelbara känsla förnärmande men också den
tragiska reningens hemlighet.
Naturligtvis kan jag icke mena, att Sofokles
medvetet velat uttrycka eller teoretiskt byggde
på en dylik åsikt (ty detta undandrar sig all
bevisning), endast att han, när han skapade
"Konung Oidipus", mottog sin ingivelse ur de
djupregioner där minnet av en ursprunglig och
för länge sedan försjunken kunskap, nämligen
vetandet om gärningens dubbla perspektiv och
ödets rötter i människans eviga förskyllan,
kvarlever i begravda men alltjämt maktfulla
och hemligt fortverkande bilder och
reminiscenser. Därför utgår också från hans drama
denna pust av mörk skuldproblematik,
oförnimbar endast för den som förälskat sig i den
alltför ljushyllta legenden om Sofokles’ "lycka".
Ty allenast genom den väsendets "nattlighet",
som legenden förnekar hos diktaren, kunde
denne uppnå någon förbindelse med själens
lönnliga reservat för sanningar, mycket för
avlägsna för att dagen någonsin skulle varsna
dem med sin skumma syn. Sofokles var säkert
till halva sitt väsen en olympier; den andra
hälften åter tillhörde det ktoniska och befann
sig sålunda i enighet med det djupare flöde av
uråldrigt, urreligiöst och aprioriskt som
strömmade under den grekiska dagsytan.
Mycket annat kunde anföras för att belysa
detta ämne, till exempel dess sammanhang med
den delfiska devisens fordran på
självkännedom, en självkännedom, som kanhända är
liktydig med ödesbesinning, det vill säga den
besinning på människans metafysiska situation
vars försummande icke var utan sin betydelse
för den fulla utvecklingen av Oidipus’ olyckor;
men detta skulle leda till alltför vidlyftiga
spekulationer. Så har jag då bara att uttrycka
min beundran för Zilliacus’ nytolkning av
"Konung Oidipus". Översättaren har givit det
sofokleska dramat en språklig klädnad, som
omöjligt kan tänkas mer naturligt fallande.
Med sin förnäma värdighet förenar den
enkelhetens behag, och den enda invändning jag
rimligen kunde rikta mot detta mästerstycke
gäller utbytet av trimetern mot blankversen;
ty för mig är trimetern kanske den skönaste
av alla versarter, alltför mättad med ekon av
de väldigaste lyror för att längre gärna kunna
brukas i originalpoesi men väl ägnad att skänka
hellenska sorgespel i översättning den rätta
skridande högheten. Bertil Malmberg
Dansk romandikt
H. C. BRANNER: Brommen om en kvinna.
Översättning av Ingrid Prytz. Ljus
förlag 1942. 8:50.
Det är en egendomlig roman den unge
dansken H. C. Branner skrivit. Den är liksom
dränkt i inspiration, översvämmad av ingivelse.
Balanserande på gränsen till det overkliga gör
den ställvis ett nästan plågsamt starkt intryck.
Den har föga av fast kontur och konkreta
scener: det är en symfoni av fosforescerande,
bortströmmande prosa, som verkar på en gång
stimulerande och omtöcknande. Det upphör
nästan att vara en bok och blir till ett slags
halvvaken drömupplevelse.
Nu har "Drömmen om en kvinna"
genomgående en onormalt hög temperatur. Hela
boken flammar av feber; dess människor och
ting är uppförstorade, omformade, genomlysta
av febrig fantasi. Livsintensiteten är stegrad
till bristningsgränsen, landskapen glider,
förvandlas och upplöses, föremålen växlar
oupphörligt gestalt. Det är en motsvarighet till det
moderna måleriets formupplösning: en intensiv
impressionism som gjort sig halvt oberoende
309
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
