Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. April 1942 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
skulle han ha gjort en ny erfarenhet av
skalderna: hon skulle ha kunnat ge honom besked.
Inte därför att hennes dikter är enkla och
lätttillgängliga, utan därför att de nästan aldrig
är tillfälliga. "Impressionist" i egentlig mening
var hon aldrig. Hon skriver inte om tillfälliga
stämningar, snabbt försvunna, inom kort
främmande och oigenkännliga, utan om en och
samma inre kamps olika faser. Hela hennes
produktion består av en enda sicksackformig
röd tråd. Men Karin Boyes ämne är inte hon
själv utan sökandet efter sanningen om henne
själv, efter den väg hon måste vandra för att
bli mest sann.
Det är något annat också som gör att hon
skulle kunnat uthärda ett korsförhör av
Sokrates: det att hennes sökande inte var vagt,
sentimentalt, ordrikt och irrande. Hon överdrev
inte, förgyllde inte och slingrade sig aldrig.
Hennes ord hade en täckning som strängt taget
nästan är främmande för poesiens natur.
Poesien har ofta en tendens att av ögonblickens
stämningar göra bestående sanningar, utan att
pröva dem. Och pressad av tanken kan den
oftast hävda sig endast genom att förklara att
poesi inte är filosofi, att poesien har
ögonblickets, intuitionens, oraklets sanning, inte
samvetets rättframma, prosaiska sanning eller
det i alla vrår spejande medvetandets
tiodub-belt renade sanning.
Karin Boye behövde inte poesiens försvar.
Det är hennes förhållande till sanningen som
ger hennes produktion dess särprägel. Hennes
kval är varaktiga, hennes patos är hållbart.
Hennes ord är verkliga.
Denna samvetsömhet och sanningskärlek är
det första som frapperar hos henne, det har
slagit alla. Det är också härigenom som hon
framför allt övar inflytande, stärker och renar.
Men hennes verkningsmedel är milt och inställt
på lång sikt. Det finns hos henne lika litet som
hos Fröding och Sjöberg något utmanande,
hon blev aldrig angripen eller ignorerad som
Ekelund. Hennes sanningskamp var som
Frödings och Sjöbergs inte offensiv utan defensiv.
Man kan som Victor Svanberg gjort som
rubrik över hennes liv sätta titeln på den
berömda dikten i "Härdarna": I rörelse. Hon
befann sig i ständig rörelse men längs en och
samma väg. Hur många av dikterna i "Moln"
har inte samma inre motiv, ja samma slags
erfarenhet, som i den postuma diktsamlingen
"De sju dödssynderna" tjugu år senare. Det
är en kontinuitet som är slående och ovanlig,
större nästan än den i Ekelunds produktion
(där ungdom och mannaår blir avgränsade)
och närmast i släkt med den som genomlöper
Hjalmar Bergmans. När man nu läser hennes
verk får de ett djupt och skarpt perspektiv som
en lång allé en klar höstdag.
Hennes väg ter sig så rak och tydlig därför
att hon i så ovanlig grad var på en och samma
gång sann och medveten och därför att hennes
liv var på ett sällsamt sätt ödesbestämt, men
själv är hon en av vår litteraturs mest
komplicerade och svåråtkomliga gestalter. Hon är
fylld av motsatser, men knappast i meningen
rikt fasetterad, utan i en dramatisk och
förbryllande mening. Hennes väsen var i olika
riktningar sammansatt av stridande krafter och
viljor. Hon var undantagsmänniska och ville
på samma gång vara en "vanlig, enkel"
människa, hon var individualist och ville uppgå
i ett stort kollektiv, hon kämpade ständigt för
att bejaka livet och var fylld av den starkaste
dödsdrift, hon var alltid på de upproriskas
sida och hade en panisk skräck för att bryta
lagbud, hennes livsstil var det förbehållslösa
accepterandet och hon blev aldrig fri från sina
hämningar.
Genom den av Margit Abenius och Olof
Lagercrantz utgivna boken om Karin Boye får
man en fyllig och sammanhängande bild av
henne, både dokumentarisk och analyserande.
En del bidrag har kanske inte så mycket att ge,
och av dem som kommit i beröring med henne
har naturligtvis inte alla fått djupare kontakt.
Martinsons essay, originell och frisk i
utformningen, får större intresse som belysning av
hans egna än av Boyes problem. Men bidragen
av Margit Abenius, Victor Svanberg och Ebbe
Linde ger å andra sidan verklig kunskap om
Karin Boye. Där finns personliga minnen,
glimtar och situationer som är ytterst
belysande och samtidigt helhetssyn och fin
analys. Även i flera andra bidrag hittar man
värdefulla upplysningar.
Man får ofta situationer som blir osökt
symboliska. Till exempel den lilla episod som
Margit Abenius berättar om med plakatet
"Övergång förbjuden" som tvingade Karin
Boye att göra en stor omväg på en timme trots
att järnvägsövergången låg fullständigt
övergiven, eller den felräkning på ett öre som
311
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
