Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Maj 1942 - Per E. Rundquist: Gränden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GRÄNDEN
kalla, uppväckande avrivning i lugn och ro,
medan den första värmen började lägga sig
över skuldrorna. En papegoja i ett öppet
fönster sa något obegripligt och vässade sin
näbb mot burpinnen. Han gjorde ett uppehåll,
prövade gallret och plirade ner på oss med
sina små svarta ögon.
Den kalla avrivningen lockade inte många.
De flesta vältrade direkt ur sängen och ut
i utskänkningslokalen med den jättestora
Spanienkartan på väggen. Sängarna stod snart
tomma med fläckiga, dystert vitgrå madrasser.
Ingenting hängde kvar på de kala väggarna,
inte en klädtrasa som kunde vara värd att
stjälas. Någon på gården tog upp en entonig
sång. Han var lång och svartmuskig och
svängde sakta på sitt stora huvud, medan han
rev sig under armarna och kliade ena benet
med foten. Några av de andra stämde in, och
det var som samma sång fast på olika språk.
Det var som om den hörde en liten trång gård
till med höga väggar på sidorna och en flik
fri himmel ovan.
Max ställde sig i dörren till gården och höll
upp en liten spegel. Han delade det svarta,
våta håret i en spikrak bena, ögonen stirrade
små och vassa under det utskjutande
pannbenet, näsbenet var knäckt och öronen svullna.
Boxarn kallades han av de andra. Då och då
sneglade han åt sidan som för att se om jag
var kvar. En solreflex i spegeln fick honom
att grina till, och han blev avskyvärt ful — ful
liksom inifrån och ut och utan gränser för det
fula. Polacken Wladek log sitt tandlösa,
oändligt goda leende mot mig. Han knackade sig
för pannan, skakade på huvudet och log igen.
Så gjorde han varje morgon. Jag hade aldrig
kunnat lista ut varför. Kanske var det menat
som: Den här dagen blir väl lika tokig som
alla de andra, men det är bäst att vara glad
ändå.
När jag var färdig och kom ut stod Matti
redan i uppgången till gränden. Max satt i ett
hörn med två rykande koppar framför sig.
— Hej, sa han. Jag har beställt åt dej också.
— Va fan, kom det dovt från Matti. Han
närmade sig sakta och ställde sig att stirra
på Max.
— Är du pank? sa Max lugnt. Vill du
också ha en slurk så sätt dej. — Hej, fläskis!
En till.
Värden lystrade med några sinnen långt
inne i fettet. På ytan syntes inte en krusning.
Tung och svettig rörde han sig underligt
likgiltig mellan borden och tycktes utgallra det
väsentligaste bland alla råa tillrop. Hans stora
händer var som garvade av hett, utspillt kaffe.
Vi satt där alla tre, och det blev inget bråk.
Kaffet ångade framför oss i stora, spräckta
muggar, och jag tog en djup, varm klunk. Ett
dagsgammalt bröd på det, en cigarrett och så
den vanliga blicken bort mot kartan, där redan
en liten grupp stod och skymde och pekade
ut färdevägar med grova, ivriga fingrar. Det
fanns de som var likgiltiga för kartan där
borta, och de var likgiltiga för det mesta nu.
En del hade bott här i åratal.
— Jag reser snart, sa någon, likgiltigt vem,
för så sa nästan alla någon gång. Helst på
rnornarna när solen och det heta kaffet tände
nytt liv. På kvällarna, när så många vägar
visat sig ofarbara, så många möjligheter runnit
ut i intet, längtade de flesta bara efter sömn.
Här var rnornarna uppbrottets timma som
ingen annanstans. Trots att så få kom iväg.
Dansken Alfred satt i ett hörn och strök sitt
sträva hår från den höga pannan. Poeten
kallades han för, skälldes han för. Han smuttade
på sitt kaffe och sög en liten krokig pipa,
medan blicken gled upp- och nerför raderna
i en svart anteckningsbok. Spanjoren Bacho
stod lutad mot väggen och rullade en cigarrett
åt den lille ovane tysken Rudolf. Alfred såg
upp och nickade sakta för sig själv.
— Vad skriver du egentligen för skit? sa
339
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
