Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Maj 1942 - Thorsten Jonsson: Vintersöndagar med Ludvig Nordström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
THORSTEN JONSSON
4 av de 6 dagar jag varit här och druckit
brännvin alla sex, som en fin norrlänning
ägnar och anstår."
Sedan talar han om detaljer i arbetet med
filmmanuset och fortsätter:
"Du skulle verkligen vara här. Här är
otroligt. Allt är så vitt och rent och Almqvistskt
arsenikiskt, så vitt som en modern
Karlsbader-tablett i evighetens blå. Man går på den lilla
vita kulan och har det blå runt om sig. Så är
det rimfrostiga små bruna oryktade hästar,
gubbar i höga stövlar, vadmal och näsdropp,
flickor med kinder som fettisdags-bullar,
besmorda med lingonsaft, rufsiga bondhundar,
en bländvit 1400-talskyrka bland gamla risiga
lindar och askar, en rödmålad klockstapel från
1736 — det tog 36 kannor brännvin att få upp
klockan i den, enligt vad jag utforskat i gamla
papper, och det låter ännu bra rostigt i halsen
på himlakallelsen — och så havet in infinitum
med en knappt synlig mörk trådända till kust
om babord. Kan du tänka dig finare?"
Efter en skämtsam beskrivning av andra
detaljer i stadsfysionomien säger han:
"Strindberg skulle här se Helvetet, men jag,
som är fetare än han nånsin blev och alltså ser
med mer lugn på tingen, finner platsen vara
som en ursvensk fjäril, spetsad på en
knappnål. Eller som den kolugna Gaia, av vilken
sonen Antaios kan hämta lite modersmjölk och
därmed förnyad livs- och arbetskraft.
Ja, det är skönt. För en tid ... Nu har jag
just skickat vaktmästarn efter en ny sats
veronal på apoteket. Tänk, när du blir så gammal
och vis, att du tuggar den delikatessen på
kvällskröken med en liten eventuell
eftersläck-ning på natten j— det är mitt Sisyfos-jobb!
Ja, käre vän, nu skall jag posta det här, så
undslipper du mig ändå inte i morgon, få se
hur det blir nästa söndag."
Nästa söndag blev det så, att min fru och
jag reste upp till Öregrund. Vi kom på
lördag afton och hade en oförglömlig kväll hos
honom. På natten när vi var ute och gick låg
staden alldeles stilla och insomnad under de
vita vinterstjärnorna, och dagen efter var det
solsken och frisk vårblåst över snön.
Vi hann med att prata åtskilligt, och natten
till söndagen sov han dåligt, som vanligt. När
vi for igen vid femtiden på söndagen var han
trött och skulle gå till sängs genast, ta en
ordentlig dos sömnmedel och försöka sova
över ett dygn. Han måste försöka restaurera
sig i Öregrund, för när han kom tillbaka till
stån hade han så mycket att göra. Utom
romanen som han skulle skriva och filmen som han
nu hade skrivit ungefär en femtedel av, gick
han med stora planer på en tidning. Den skulle
heta Målet, komma en gång i veckan och bli
ett demokratiskt idéorgan. Sina spalter skulle
den öppna för fackföreningsfolk och
industrimän, för alla arbetande demokrater i landet.
Som redaktör skulle han i en artikel i varje
nummer sammanfatta och egga till ny debatt.
Tidningen skulle bli ett forum för
konstruktiva krafter, den utgick från att vi ville
försvara oss och skulle klargöra vad vi ville
försvara och söka utveckla och fullkomna den
demokrati som var värd att försvaras till en
i det lilla, i det praktiska, i det vardagliga allt
större rättfärdighet.
Att demokratien skulle segra tvivlade Ludvig
Nordström aldrig på. Hela sitt liv hade han
haft en stor förmåga att i vad som skedde
urskilja det hoppingivande, och nu var han
fast förvissad om att demokratien genom sitt
prov skulle vinna förnyelse. Det var vackert
och rätt att de sista raderna i den sista bok
han själv gav ut skulle handla om hans
trosvisshet.
"Aldrig har den kamp, som pågår i världen
stått så isande klar för mig.
Världens undergång! sucka många.
Och tänk! Jag tror, det är gryningen!"
Man kan inte läsa de orden utan att åter
höra dem sagda med hans röst och känna hans
närvaro.
•
Ludvig Nordström hade ända sedan
pojkåren fört dagbok. Den omfattade många tusen
346
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
