Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Maj 1942 - Thorsten Jonsson: Vintersöndagar med Ludvig Nordström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VINTERSÖNDAGAR MED LUDVIG NORDSTRÖM
sidor, kanske lika mycket som hela hans
samlade utgivna produktion. Ett par gånger innan
han dog talade han om att vi tillsammans
skulle välja ut något avsnitt ur dagboken, till
vilket jag skulle försöka skriva någon sorts
inramande text, och föreslå det till publicering
i BLM. Det blev inte av. Men ur den
dagboksvolym som jag har hemma vill jag citera ett
par ord. De handlar om en av hans vänner:
han beundrar hans verk, och "jag tycker om
honom isom människa och skulle vilja göra
något för honom".
Och skulle vilja göra något för honom! Man
träffar sällan någon som tänker på andra så
mycket, med sådan värme och sådant intresse
som Ludvig Nordström gjorde. Så var han
gentemot sina vänner, och så var han i stort,
då det gällde att hjälpa de många. När han
talade om tidningen som skulle heta Målet,
visste han att den arbetsbörda, som
förverkligandet av detta projekt skulle föra med sig,
kanske skulle ta knäcken på honom; men han
måste, för sakens skull. Det skulle bli hans nya
insats för det demokratiska samarbetet. Victor
Svanberg skrev till sextioårsdagen en uppsats,
som Ludvig Nordström flera gånger talade om
med stor glädje, och hyllade honom inspirerat
som "samarbetets diktare". Det var han och
det ville han vara; programmet vilade på ett
av grunddragen i hans karaktär: hans förmåga
att känna samhörighet med andra människor.
När man ser på Ludvig Nordströms produk-
tion i dess helhet och tänker på att han nått
sina litterärt främsta resultat liksom i
förbigående, att hans mästerverk nästan alla är
i det lilla formatet, medan hans mannaårs
strävanden ville omspänna världen och bars
av ett starkt metafysiskt behov som länge hade
svårt att finna ro — då kan man tro att hans
signum skulle vara splittring, otillfredsställelse
och orolig jagbundenhet.
Men i stället var han som människa öppen,
god och enkel. Det man minns allra starkast
hos honom var hans leende. Han hade det kvar
från barndomen: ett plötsligt, bländvitt,
vänligt leende, utan ett spår av de många törnar
han fått ta emot, utan en skugga av de nötande
krämpor och sjukdomar som han haft att dras
med genom åren, utan den minsta anspelning
på att hans stora vitalitet var en med möda
vunnen seger, som han för varje livskänslans
reträtt måste kämpa sig fram till på nytt. Det
leendet uttryckte det vackraste och det innersta
draget hos den Ludvig Nordström som vi
yngre kände.
I hans sista bok finns det ett par rader om
barn:
"Jag kan överraska mig med att i
spårvagnen sitta och titta på små ungar och fröjda
mig åt deras rena och vackra blick, deras ännu
inte av livet rispade munnar, det är som att
gå i konvaljeskogen om våren ..."
När han log, hade han själv samma av livet
inte rispade mun.
347
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
