Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Maj 1942 - Ludvig Nordström: Sven Barthel och ö-problemet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LUDVIG NORDSTRÖM
det är det som är det avgörande i hans nya
bok.
Så var det ö-problemet.
Med samlingen "Ö" av år 1935 ställer han
det problemet klart och tydligt i följande ord:
"Otaliga gånger har jag ritat ökartor på
papper. Alltid öar, alltid stränder. Magiska
linjer. Stranden är den intima beröringen,
sammanlevnaden mellan elementen. Att
förälskat söka längs stranden, med blicken, med
handen, med hjärtat, det är att snudda vid det
ogripbara lösenordet till skapelsens mysterium.
Och linjen måste vara sluten. En halvö är
inte nog, det räcker inte med vatten på tre
sidor. Då har man hela inlandet, hela
kontinenten bakom ryggen. Från det hållet kan vad
som helst smyga sig på en. Först när man är
kringfluten är man trygg. Då blir världen
överskådlig, hanterlig. Men inte förminskad.
En flisa av världen är en värld i sig. Jorden
är också en ö. Jag också."’
Detta skulle man kunna kalla känslo-totalism,
det uttrycker den riktning mot helhetskänsla,
helhetsförnimmelse, helhetsupplevelse,
helhetssyn, som kännetecknar allt modernt själsliv
och uttrycker sig i all levande både vetenskap,
dikt, konst, att icke tala om politik etc.
Ö-problemet har med andra ord varit formen
för Barthels av tiden stämplade
livsåskådningsproblem, och hans originalitet ligger däri, att
han kunnat uttrycka det i något så till synes
fjärran från allt dylikt som upplevelsen av
Stockholms skärgård. Men dessa samlingar av
små utsökta prosapoem från hans ensliga liv
på kobbar och skär längst ut i denna skärgård
äro till sist ingenting annat än hans originella
insats i sin generations grubbel på livets
mening — på frågan om rätt och orätt, gott
och ont, skönt och fult, och det är detta som
ger hans små böcker deras betydelse och deras
rangplats i svensk litteratur.
Hur har han då nalkats detta problem?
Också typiskt för hans generation: med
nerverna. För Strindberg var och förblev
Stockholms skärgård kulisser och staffage åt hans
eget mänskliga drama eller till exempel i fallet
"Hemsöborna" åt några andra individers i sig
själv slutna drama. Albert Engström såg i
denna skärgård likaledes bara en fristående
bakgrund, som han skildrade i målarsyner och
målartermer.
Men denna skärgård som ett självständigt
väsen för sig, levande sitt liv oberoende av
människorna, som ett väsen att jämställa med
mänskliga varelser — det är det nya hos
Barthel. Han har därvid endast en kollega,
nämligen docent Erik Jonsson i dennes
magistrala historiskt-sociologiska skildring av samma
trakter i boken "Skärgårdshav". Men det ligger
en värld mellan dem. Jonsson skildrar naturen
i dess olika manifestationer, sedd utifrån, man
får hos honom känslan av skärgården såsom
kontinuerlig handling genom tiderna. Hos
Barthel däremot är det samma skärgård såsom
en levande, varm, mystisk kropp, nästan av
kött och blod. Hos detta väsen har Barthel lärt
sig att söka och finna så att säga samma
svängningstal som det han haft i sitt eget
nervsystem, och därmed har han där, för sin
del, funnit den ro, den trygghet, som andra
funnit i andra upplevelser: konst, vetenskap,
religion.
Och genom att han varit, tack vare sin
pan-teistiska allsympati, så inställd, har han
förmått avlocka denna, som man trodde, genom
Strindberg en gång för alla i konstnärlig
formel fastslagna skärgård ett helt annat och
snarast alldeles motsatt väsen — av nästan
moderlig ömhet, kvinnlig skygghet och evigt
ungdomlig äventyrlighet.
Han har kort och gott gett oss en alldeles
ny Stockholms skärgård. Strindbergs skärgård
disar i fjärran såsom en grym arktisk värld.
Barthel har — med hjälp av sina egna för en
kulturmänniska kännetecknande
nervreaktioner — dragit den inom kulturens gräns,
för-mänskligat den, gjort den till del av vårt eget
mer kultiverade själsliv. Man kan här påminna
350
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
