Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Maj 1942 - Knut Jaensson: Eliot som lyriker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ELIOT SOM LYRIKER
drar ständigt på nytt fram den kvalfulla och
förandligade våren och den har i sitt släptåg
den banala, dammiga och anfrätta sommaren.
Torkan och tomheten är eviga och
människohjärtats, inte Prufrocks eller
efterkrigstidens. Frälsningen genom vatten är en
frälsning genom livets vatten eller en frälsning
genom drunkning och dödens vatten.
Symbolerna och myterna skymtar, försvinner, dyker
upp i nya förklädnader, ingår föreningar och
blir mångtydiga och ogripbara men samtidigt
verkliga. De återfår hos Eliot något av sitt
forna liv eller rättare vi förnimmer dem
omkring oss som närvarande skuggor. Allt hänger
tillsammans, det döda lever i det närvarande
och det närvarande har redan levat för länge
sedan. Perspektivet öppnar sig mot en ändlös
brunn. Häftigare och naknare än i hans
tidigare dikter framträder ångesten och
tomhetskänslan i "Det öde landet", men på samma
gång har de här nått ett slags befrielse genom
att bli samtida med och en del av hela
människosläktets. Och det tema som i
Prufrock-dikten aldrig kunde bryta igenom klingar för
ett ögonblick i de berömda raderna:
det förtärande vågspelet av ett ögonblicks hängivelse
medan blodet drev mitt hjärta
och som en tidsålder av klokhet aldrig kan återkalla
genom detta, endast genom detta, var vi till.
"Med spillror stöttar jag mina ruiner", men
dessa spillror väger tyngre än de tomma
byggnader som ännu inte ens blivit ruiner.
"Det öde landet" betecknar en vändpunkt,
och Eliots nästa stora dikt, "Askonsdag", är
en hymn från skärselden. Det är en katolsk
dikt, men aldrig har någon modern diktare
med renare toner tolkat sitt inträde i en
organiserad, religiös sammanslutning. Det är som att
befinna sig ensam i en vacker, bortglömd
katedral. Musiken är ädel, renande och upplyftande
som adagiot i Bachs d-mollkonsert för piano
och tidlöst tidsbestämd som den. Men också
mycket mera sargad, plågad och filosofisk.
Även här i detta gemensamma gudshus, i denna
katedral, är det en ensam människas dagbok
man lyssnar till. Men hur har inte "dagboken"
förändrats! Bortbränt är det lilla effektsökeriet,
passerat och förvandlat är det "objektiva
korrelatets" problem:
låt oss slippa det falska gycklet med oss själva
v lär oss omsorg och icke omsorg
lär oss sitta stilla
även bland dessa klippor.
Den proklamerat katolska inställning som
Eliot intagit har, egendomligt nog, inte hämmat
eller försvagat hans produktion. De tre sista
stora dikterna, "Burnt Norton", "East Coker"
och "The Dry Salvages", tillhör tvärtom hans
allra intressantaste. De saknar det estetiska
raffinemanget från hans tidigare poesi men
har i stället en filosofisk subtilitet som, hur
svårtillgänglig den än är, likväl kanske har
ännu mera att ge. Åter går hans tanke på
upptäcktsfärd i tiden och rummet för att söka
tillflykten och visheten "vid den roterande
världens stilla punkt" eller finner hans känsla
att "all världen är vårt lasarett, skänkt av en
ruinerad miljonär": och att "vår sjukdom är
vår enda bot". På samma gång som grubblet
blivit ännu mera inåtvänt och
svårgenomträngligt har formen blivit allt enklare och direktare.
De allra sista dikterna är som förtroliga brev,
sända över ett långt vatten, brev vilkas ord
man inte alltid kan tyda och vilkas frågor man
inte alltid förstår, men med vilkas röst och
tonfall man får en omedelbar kontakt. Sådana
där sällsynta brev som man bevarar för att
då och då läsa om och begrunda.
Man är ytterligt tacksam för att det
väsentligaste av Eliots lyriska produktion nu samlats
i svensk översättning till en volym, där Ronald
Bottrall belyst hans tekniska mästerskap och
Erik Mesterton gett en utomordentligt
instruktiv orientering över labyrinterna i "The Waste
Land".
371
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
