Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Maj 1942 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
familj rakar begå ett dråp för att skydda den
flicka han älskar. Saken kan nedtystas med
hjälp av mördarens bror, en kall strebertyp,
som just avancerat till domare, och som till
varje pris vill undvika den fläck på
familjenamnet, som ett avslöjande skulle innebära.
Vem som är mördaren, förblir också en
hemlighet för polisen — men inte tack vare
brodern, utan på grund av en rad egendomliga
händelser, inför vilka den skyldige, som är
släktens svarta får, visat sig vara den som
sitter inne med det sanna hedersbegreppet.
Dock är det inte historien i och för sig, som
mest fängslar och gör filmen lika intressant
som spännande. Inte heller de suggestiva
bilderna av London i dimma, som visar vilken
utomordentlig filmkonstnär Basil Dean är. Det
är det ypperliga spel, som presteras i de
bärande rollerna, först och främst av Laurence
Olivier och Vivien Leigh som mördaren och
hans flicka. Vore inte språket, skulle man
kunna tro sig förflyttad till fransk miljö, så
betagande gör de det kärleksförhållande, som
är handlingens förutsättning, och som ger den
dess ödesdigra innebörd. Mycket betecknande
är, att filmen först nu kommit fram — det
sammanhänger med det intressanta
förhållandet, att Vivien Leigh inte slagit igenom förrän
under kriget. Hennes konst blommar på
vulkanisk grund. Med allt sitt "pikanteri" är
hennes innersta väsen allvar. Som ingen annan
kan hon tolka en spontan förälskelse,
överhuvudtaget är hon en av de finaste erotiska
skådespelerskor, som den internationella
filmvärlden frambragt, men i förkrigstidens lätta
och polerade komedistil var det inte hon, som
skulle ta hem den stora berömmelsen.
Nils Beyer
Farligt månsken (Dangerous Moonlight).
B. D. Hurst. Engelsk film.
Kan en genial konstnär under krig göra
anspråk på en undantagsställning, är det
viktigare för mänskligheten att han räddas åt sin
konst än att han med vapen i hand som soldat
bland soldater går ut i striden för foster-
landet? — detta är det problem som i
"Farligt månsken" får ge sitt berättigande åt en
skäligen banal kärlekssaga mellan en polsk
flygare-pianist och en amerikansk kvinnlig
reporter. Konflikten löses på det
propagandamässigt enda tänkbara sättet: sedan pianisten
först i Warszawa givit prov på sin tapperhet
och sedan i Amerika på sin förmåga att spela
piano sliter han sig ur den skönas armar för
att ansluta sig till de fria polska styrkorna
i England, deltar som jaktflygare i slaget om
Storbritannien, söker hjältedöden men räddas
genom ett underverk åt såväl hustrun som
pianospelningen — tills vidare. Den inte
särskilt spännande men dokumentariskt intressanta
filmen är välgjord och har verkligen några
farligt vackra månskensbilder. Österrikaren
Adolf Wohlbrück, som inte vill heta Adolf
längre utan kallar sig Anton Walbrook, spelar
sin polske officer med mjuk kontinental charm
men är i övrigt till klädsel och maner mera
engelsk än engelsmännen själva.
Georg Svensson
Macao — det stora spelhelvetet (Enfer
de jeu). Jean Delannoy. Démofilm.
Det är Erie von Stroheim, som spelar
huvudrollen i denna rafflande franska film i
orientalisk miljö. Bakgrunden är krigiska
förvecklingar i Fjärran Östern, och handlingen rör
sig om skumma vapenaffärer i Macao, "Kinas
Monte Carlo", som skildras i grälla färger som
ett skurkarnas paradis, vimlande av pittoreska
exotiska typer, sköna kvinnor och livsfarliga
affärsmän av olika specialiteter och
storleksordning. De "dokumentariska" bilderna av det
brokiga livet kring spelhuset Eldorado ger en
viss särställning åt denna äventyrsfilm — som
ett slags skyddad turist sitter man i biobänken
och upplever ett stycke sällsam men ändå
tidstypisk verklighet bortom all vanlig civilisation.
I denna miljö utvecklar den fule Stroheim
sitt bestickande manliga koketteri som
hasardspelare i stor stil — och kring hans blaserade
typ kan man glädja sig åt mycken god fransk
skådespelarkonst. Nils Beyer
375
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
