Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Maj 1942 - Från bokhyllan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN BOKHYLLAN
MIKAEL LYBECK: Döds fången. Helsingfors
1918.
Mikael Lybeck skrev sin stora diktcykel
"Dödsfången" under något av det förra
världskrigets sista år; ett brinnande Europa kastar
sitt eldsken över dess strofer. Detta är ett av
de mycket få verk i modern nordisk poesi med
krigsmotiv, som verkligen bär äkthetens och
upplevelsens prägel. Så tillkom den också i det
enda nordiska land, som den gången fick
direkt känning av krigets fasor.
Diktcykeln handlar om en dödssårad soldats
sista lidanden på ett militärsjukhus. Den har,
såvitt jag vet, ännu inte blivit föremål för
mera utförlig litteraturhistorisk behandling,
och dess exakta tillkomstdatum är i varje fall
mig obekant. Det är alltså svårt att säga i vad
mån Finlands egen frihetskamp spelat någon
roll för diktens tillkomst. Tydligt är emellertid
att det stora världskriget fått bestå själva
inramningen. Vilken av de kämpande nationerna
diktens huvudperson tillhör är svårt att säga;
av det då och då förekommande namnet på
hans älskade, Lilian Horn, kan man
gissningsvis dra den slutsatsen att Lybeck tänkt på en
finländsk jägare i tysk tjänst. En strof i dikten
pekar direkt på Finlands situation efter 1918
års krig:
Du land som är mitt
du var borta, sjunket, jag sàg dig icke.
Nu ser jag dig! Ser dina fyrar glimma
under en söndertrasad rand
av orena dunster; ser dig stiga
fram med skarpa konturer och fritt.
Du mitt sjunkna, återuppståndna land!
Allt sådant är emellertid av underordnad
betydelse. Vad som är viktigt att framhålla,
är den enastående kraft, den nästan fysiska
påtaglighet varmed Lybeck skildrat denna
kvalfyllda dödsprocess. Diktaren har upplevat
motivet inifrån. Med varje nerv av sin varelse
har han erfarit den dödsfångnes andliga och
kroppsliga lidanden.
Kompositionen är mästerligt genomförd;
man skulle kunna säga att det bela med
osviklig säkerhet följer sjukdomskurvan. Vilda
utbrott av smärta och lidelse omväxlar med
lugnare, resonerande partier och med strofer
av nästan överjordisk frid. Dikten börjar med
hjältens yrselvisioner av stridens fasor. I det
tredje avsnittet stiger intensiteten till
fullständig frenesi:
Yrar jag?
Marken är slemmig, ett stinkande fält
med taggtrådsstängsel, gropar och diken.
Råttorna pipa hungrigt och gällt
vidriga djur
som gnaga på liken.
Hit har jag släpat mig, vet icke hur.
Varje den minsta muskelspänning
får mig att stöna, och feberflamman
har spritt sig, slickar
girigt min hjärna. Nyss jag frös,
nu är den enda känslan förbränning.
Och ingenting ser jag, vart jag än blickar,
allt omkring mig har störtat samman
i lidandets dal, som är bottenlös.
Solen slocknad. Jorden förfryser,
javisst. Och här i min huvudskål
brinner den sista elden, ett bål
med yrande gnistor — råttorna närma sig
ur sina gångar och hål för att värma sig
vid mitt lik, som ruttnar och lyser...
Ögonblicket efter följer en stämning av
annat slag:
Lilian — lever du? Längtan bär
långt mina tankar, som feberheta,
i ångest trevande
leta och leta
blott efter dig, efter dig bland de levande.
Dagen är lögnens, natten tiger.
Men för min inre blick du stiger
fram omutligt sann som du är.
Ja, du älskar mig! Orden du sade,
avskedsorden, rösten som skälvde
och den sista blick du mig gav
gjorde mig seende, likasom välvde
rymd med stjärnor — över min grav.
Dödgrävarns spade
hör jag så tydligt, tydligt ibland,
Lilian!
376
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
